Don’t bank on them – svenska

Pengar i flera (denomi)nationer

Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till banker, var jag än har befunnit mig.

Jag öppnade mitt första konto hos Midland när jag började tjäna pengar på ett deltidsjobb på bibliotek medan jag fortfarande gick i skolan. Jag tror att de kallade sig själva ”den lyssnande banken” på den tiden. Men varje gång jag ropade efter hjälp ville de att jag skulle betala tillbaka min övertrassering. Det hjälpte att min svåger var en kontorschef på Midland då. Inte på samma kontor, men han kunde ändå hjälpa mig ur knipan när det behövdes.

Han är en riktig gentleman. Detsamma kan inte sägas om Midland. När jag arbetade i Italien och hade en fast övertrassering som varken betalades av eller ökades, huvudsakligen eftersom jag inte använde den, blev jag på sätt och vis utpressad av min egen bankchef att betala tillbaka skulden.

Så nästa gång jag var i Storbritannien bytte jag till Lloyds Bank.

Men jag går händelserna i förväg. Jag befinner mig fortfarande i Italien, där jag behöver en bank för att förvara alla pengar jag tjänar genom att slita häcken av mig som engelsklärare. För att göra detta behövde jag bara en fast adress, vilket jag hade just när jag öppnade kontot. Faktum är att jag hade ganska många fasta adresser under min tid i landet, och alla lossnade ganska snabbt från sina förtöjningar.

Den jag valde hette La Cassa di Risparmio di Asti, eller Sankt Pauls sparbank i Asti. Skälen till valet borde vara uppenbara. Jag bodde i Asti och hette St. Paul. Serendipity, tänkte jag.

Så varje lönedag gick jag plikttroget dit med min sparbok och satte in det jag kunde inför dagen då skolorna skulle stänga för sommaren.

Det fungerade fint tills jag, under omständigheter som jag av respekt för den aktning mina läsare känner för mig tänker undanhålla, blev bestulen på min bankbok, mitt pass och mitt rätt betydande försommarlönekuvert. Detta hände i Turin, där jag råkade befinna mig då. När jag kom tillbaka till banken i Asti dagen efter för att avsluta kontot upptäckte jag att mina besparingar redan hade hämtats ut av tjuven.

Ahimé! som man säger där nere.

Italien hävdar att ha uppfunnit banksystemet under medeltiden. Jag själv kan hävda att det italienska banksystemet inte har utvecklats särskilt mycket sedan dess. Tydligen räckte det för att tömma mitt konto på nästan tusen pund att ha min sparbok och mitt pass samt en person som uppenbarligen inte var densamma som på passfotot eller i sparboken.

I fortsättningen förvarade jag alla mina pengar under madrassen i de olika sängarna på mina olika fasta adresser.

Tillbaka i Storbritannien, och även medan jag arbetade i Egypten och Sovjetunionen, skötte Lloyds alla mina bankärenden. Jag hade ingen avsikt att öppna konto i något av de länderna, och i vilket fall som helst fick jag kontant betalning i båda, med ett tillägg för mitt arbete i Sovjetunionen direkt insatt på mitt brittiska konto. Dessutom hade jag köpt en fastighet i Storbritannien som jag hyrde ut. Så jag behövde en bank där hyran kunde sättas in medan jag befann mig utomlands.

Men när jag kom till Sverige fick jag veta att min lön skulle betalas direkt till ett lokalt konto. Återigen var jag tvungen att fördjupa mig i de utländska finansinstitutionernas mysterier.

Banken jag rekommenderades att välja hette SEB, Skandinaviska Enskilda Banken. Jag insåg det inte då, men detta var en av de fyra stora i landet. Det är en favoritbank för företagskunder som mig själv och drivs av ett gäng stråtrövare.

Ack! Som man säger här uppe.

Nåväl, det fick duga tills vidare. Men när jag gifte mig och vi tog ett bolån för att köpa hus här passade jag på att byta till Handelsbanken. Också en av de fyra stora, men marginellt mindre hänsynslös.

Under tiden, tillbaka i Storbritannien, hade jag blivit lite irriterad på Lloyds och bestämde mig för att flytta mitt konto någonstans där pengarna inte bara användes för att upprätthålla aktieägarnas levnadsstandard. En medlemsägda bank hade varit en bra idé. Men eftersom jag hade sålt mitt hus i Storbritannien för att få ihop kontantinsatsen till vårt huslån i Sverige hade jag inte längre någon brittisk adress. Så det uteslöt de flesta medlemsägda banker – åtminstone då.

Så jag öppnade ett konto hos Co-op-banken. Den ägdes av sina kunder och erbjöd expat-konton – alltså behövdes ingen brittisk adress. Den var inte supereffektiv, men det, tyckte jag, var ett litet pris att betala för altruism. Den föll dock något i onåd när vi besökte Australien och stannade till i Thailand på vägen. Eftersom jag hade använt en bankomat där utan att först få tillstånd från banken spärrade de mitt kort. Det upptäckte jag vid vårt första stopp i Melbourne. Som tur var bodde vi hos vänner som hjälpte oss hålla oss flytande och lät mig använda deras telefon medan jag skällde ut en stackars kille på ett callcenter. Till slut gav han efter för min harang och återställde kortet till användbart skick. Det var en lättnad. Vi skulle stanna ytterligare sex veckor.

Men allt gott har ett slut. Och det gäller även välmenande men urusla saker. Det visade sig att det inte bara var mitt eget ärende banken misslyckades med att hålla koll på. Ledningen var rutten inifrån och banken hamnade snart i ett enormt finansiellt hål och låg på rygg. Först försvann expat-kontona, kort därefter följde medlemsägandet när en grupp amerikanska riskkapitalister köpte upp den. Om jag inte hade blivit knuffad, skulle jag ändå ha hoppat av.

Det fanns inte mycket kvar att välja på, så jag gled tillbaka till att vara HSBC-kund. Jag skulle gärna ha flyttat över alla mina pengar till Sverige. Men sedan min far dog hade jag en privat inkomst från brittiska tillgångar. Att ha ett expat-konto gjorde saker enklare, inte minst eftersom kontona inte beskattades vid källan. Även om detta låter som ett klassiskt fall av skatteflykt var det egentligen inte det saken handlade om. Jag levde i dödlig skräck för de svenska skattemyndigheterna och deklarerade mina brittiska inkomster i Sverige. (Visste du att det finns dokumenterade fall där de beskattat människor för mer inkomst än de faktiskt tjänat? Länge sen. Men ändå…) Det handlade snarare om att jag inte ville riskera att betala skatt i två länder.

Så där höll vi på fram till förra året. Jag hade konton i Sverige hos en affärsbank och ytterligare konton på Jersey hos en annan. Jag hade mardrömmar varje år när det blev dags att deklarera. Men i övrigt rullade på systemet jag satt upp ganska hyggligt.

Som väntat spelade HSBC ”stoppat kort”-kortet medan vi befann oss i Costa Rica precis före pandemins början. (Vi lyckades få sista planet hem innan flygen ställdes in.) Jag hade just bokat en fågelskådningstur till Papua Nya Guinea och gjort två flygbokningar för att ta oss dit. Huset i djungeln där vi bodde hade någon sorts wifi men inget sätt att koppla det till telefonen. Så när jag upptäckte att kortet hade spärrats fick jag köra ett par kilometer längs djungelvägen till en plats där jag kunde koppla telefonen till mobilnätet och sedan stå där i en timme i 30 graders värme och 95 procents luftfuktighet och försöka övertyga någon på ett callcenter om att jag faktiskt var jag och kunde få tillbaka användningen av mitt kort. Snälla.

Till slut fick jag klartecken. Sedan kom pandemin och jag kom aldrig till PNG ändå. Så kan det gå.

På plussidan ska sägas att HSBC faktiskt skötte sig när vi var i Sri Lanka. Hotellet där låg också lite avsides och närmaste bankomat låg ett par kilometer hemifrån vid grindarna till en Piaggiofabrik. Fråga inte. Sista gången jag använde kortet där blev det strömavbrott mitt under transaktionen och plastkortet slukades utan att spottas ut igen. HSBC erbjöd sig att skicka ett nytt kort men det var inte värt besväret. Vi hade våra svenska kort att klara oss med. Men de lyckades faktiskt återställa pengarna jag försökt ta ut men aldrig fått från bankomaten.

Som en varning kan jag nämna att andra bankomater i Sri Lanka har smygande vakter. Det fick jag erfara när jag försökte ta ut pengar för att betala vår guide, som väntade vid vägkanten i sin bil. Jag trodde, felaktigt visade det sig, att jag bara skulle kunna ta ut upp till en viss gräns varje gång jag använde det svenska kortet. Så jag räknade med att behöva göra två uttag för att betala guiden. När jag stoppade in kortet en andra gång hörde jag en röst säga något jag inte förstod. Jag höll på att hoppa ur skinnet. Bankomaten stod i ett bås mitt ute på gatan och det fanns inte en människa inom hörhåll. Jag stod och inspekterade hörnen i båset för att se om det fanns någon lurande kackerlacka som varit sergeantmajor i ett tidigare liv när rösten kom igen. Den här gången kunde jag urskilja orden.

”Ta av dig hatten!”

Jag tittade upp och mycket riktigt satt en övervakningskamera ovanför mig. Sedan tittade jag ut. Den kroppslösa rösten måste ha kommit från banken bakom båset. Jag slet av mig solhatten och log, något aggressivt, mot kameran. Uppenbarligen måste jag ha stulit kortet om jag använde det två gånger. Enligt någon förvriden logik.

Usch! Som man säger här.

Ändå var jag överlag inte särskilt förtjust i min offshore-version av Hongkong and Shanghai Banking Corporation, som tjänade storkovan åt sina aktieägare – mycket av det från tveksamma källor.

Så när HSBC 2024 meddelade att de krävde ett minimainnehav på 75 000 pund över alla Expat-konton eller en saftig avgift på 150 pund i månaden för privilegiet att de skulle ta hand om mina pengar, bestämde jag mig för att lämna. Problemet var att det efter Brexit fanns ännu färre alternativ för någon som bodde utomlands. En digital bank var en möjlighet. Men jag har en boomers misstro mot pengar som är ännu mer virtuella än vanligt.

Till slut, i brist på bättre idéer, bestämde jag mig helt enkelt för att föra över alla mina pengar till Sverige. Herregud, varför inte. Det var ju där jag bodde, så lika gärna kunde det vara någon lokal bank som gjorde tvivelaktig användning av mina pengar. Men för att flytta hela min förmögenhet behövde jag också stänga mina HSBC-konton. Det måste väl ändå vara enklare än att öppna ett. Trodde jag.

Jag kontaktade HSBC med frågan – vilket i sig inte var någon liten bedrift. De är inte ensamma om detta, tycker jag. De flesta företag med internetnärvaro verkar göra verklig personlig kontakt utan bottar så svår som möjligt. Jag fick, logiskt nog, rådet att tömma mina konton och ringa ett visst nummer med mina säkerhetskoder redo. Dessa koder är inte de vanliga korta säkerhetsuppgifterna för att logga in online. När man ringer direkt måste man, av skäl som bara HSBC känner till, uppge två sifferkombinationer, båda lika långa som streckkoder och helt omöjliga att memorera om man inte är ett idiotiskt savantgeni.

Jag tog en paus och förberedde marken genom att meddela min svenska bank den oroande nyheten att de skulle få in över en miljon kronor. Av någon anledning får de panik när de ställs inför oväntade utländska transaktioner – trots att de av erfarenhet vet att jag har dubbelt medborgarskap och konton på andra håll. För säkerhets skull manövrerade jag mig, med hjälp av min fru, igenom frågelabyrinten de kallar Min Personliga Profil. Frågeformuläret om ekonomisk status är praktiskt taget ogenomträngligt – även för någon så smart och svensk som min bättre hälft.

Det verkade fungera, eftersom jag inte hört ett pip från dem sedan dess.

Det blev inte riktigt den andhämtningspaus jag hoppats på. Men nu var det dags att ta tjuren vid hornen. Jag ringde numret jag fått, rabblade mina koder och pratade med en mycket vänlig ung kvinna i Delhi eller möjligen Bangalore. Hon höll mig metaforiskt i handen medan jag försökte navigera mellan min telefonapp och bankappen jag behövde öppna. Eftersom jag är ungefär lika kompetent med mobiltelefoner som med kvantteknik lyckades jag inte göra det ena utan att stänga av det andra. Till slut ringde hon upp mig medan jag var inne i bankappen och tillsammans lyckades vi fösa över alla mina pengar till Sverige.

Nåja, alla utom motsvarande 20 pence i thailändska baht (2 kronor om du är svensk) på ett av mina ”Global Accounts”. Dessa var en nyhet hos HSBC. Tidigare, om jag var utomlands och ville ta ut pengar ur en bankomat eller bara köpa något med mitt bankkort, drogs pengarna direkt från mina vanliga sterlingkonton. Nu var jag tvungen att växla pengarna först och hålla dem på ett särskilt konto i utländsk valuta. Detta var ”för min bekvämlighet”.

Problemet med de kvarvarande thailändska bahten var att beloppet låg under minimigränsen för överföring. Hon hade ingen aning om hur problemet skulle lösas. Och dessutom blev vi bortkopplade. Igen.

Jag väntade för att se om något skulle hända. Mycket riktigt fick jag ett samtal ett par dagar senare från en kvinna på HSBC med indisk accent. Jag tackade henne för att hon ringde tillbaka. Hon verkade förvirrad. Det var HSBC:s bedrägeriavdelning. Hon ville bara kontrollera att det verkligen var jag som gjort transaktionen. Jag försäkrade henne om att så var fallet. Hon bad mig öppna bankappen för att identifiera mig.

Jaha.

Jag förklarade vad som hänt förra gången. Så hon bad om mina 10- och 6-siffriga koder igen och nöjde sig med att kontrollera min favoritfärg, min frus namn och födelsedatumet för påve Urbanus den femtonde. Jag frågade om mitt konto nu var redo att stängas. Och hon sa åt mig att ringa numret jag ringt tidigare.

Så det gjorde jag. Kontot var fortfarande öppet, de envisa bahten vägrade fortfarande lämna byggnaden och den nya kontakten kunde inte heller hjälpa mig. Jag kontaktade HSBC igen via min personliga säkra mejlfunktion och fick beskedet att de inte kunde stänga kontot så länge bahten fanns kvar där. När jag frågade hur de rekommenderade att jag skulle bli av med dem svarade de att jag dessutom hade upplupen ränta på ett sparkonto. Baht-problemet fick jag själv lösa.

Nåväl, jag kunde väl börja med att försöka bli av med räntan. (Tråkar jag ut dig? Det här är inget att söka läkare för. Jag börjar bli uttråkad själv. Då var jag mest förbannad.)

Nytt problem – räntan syntes inte på något konto så det gick inte att överföra den.

Tja, kanske skulle den visa sig vid slutet av en viss period? Frågetecken? Så jag gick igenom mina kontoutdrag (inte heller särskilt lätt att hitta online) för att upptäcka vilket datum räntan vanligtvis dök upp på kontot. Sedan väntade jag tills datumet kom tillbaka runt, tackande gud för att det inte var en årsutbetalning. Medan jag satt och rullade tummarna sköljde en snilleblixt över mig. Mer som en tsunami egentligen, även om det är ganska uppenbart när man tänker efter. Men banken hade inte den goda smaken att påpeka det. När räntan väl dök upp växlade jag den till thailändska baht och stoppade in den på mitt Global Account. Beloppet översteg nu minimigränsen för överföring. Så jag förde omedelbart tillbaka det till sterlingkontot.

Jag hoppas att du fortfarande hänger med. Man vet aldrig, du kanske återföds som brittisk expat om din karma inte är helt tipptopp, gode gud.

Till slut kom nådastöten. Jag skickade den storslagna summan 20 pund och 67 pence till mitt svenska konto och instruerade HSBC att stänga alla mina konton – ärligt talat mer av hopp än förväntan.

Några dagar senare meddelade HSBC att mina konton nu var stängda, tackade för att jag varit kund och önskade mig lycka till i framtiden. Okej, de två sista delarna hittade jag på. Men det hade varit trevligt, tycker du inte?

Och där, skulle man kunna tro, skulle oron vara över. Men nej, bankerna hade mer – den svenska den här gången.

Ungefär en vecka efter att jag lyckats stänga kontona fick jag ett “säkert” mejl från Handelsbanken. Observera väl. Detta kom ungefär tre veckor efter att jag hade informerat dem om att jag skulle överföra resten av mina världsliga pengar till mitt svenska konto och stänga expat-kontot, och ganska många år efter att jag började överföra betydande medel till Sverige. De ville nu ha bevis på att dessa pengar faktiskt var mina. Jag antar att det berodde på att jag kanske tvättade klövern åt någon annan.

Detta kunde jag göra, sa de till mig, genom att skicka dem några tidigare HSBC-utdrag, som visade att jag hade haft pengarna på mitt konto ett tag åtminstone. Men om jag verkligen var en professionell kemtvätt, var det uppenbarligen precis vad jag skulle ha gjort innan jag slängde över pengarna till Sverige. Alternativt kunde jag skicka en kopia av mitt årsbokslut. För vilket detsamma gäller. Ett sista alternativ, eller ett kompletterande alternativ (jag var inte tydlig på den här punkten), skulle vara att jag skickade dem en kopia av bouppteckningen som följde efter min mors död. Detta antog jag motsvarade ’Probate’ på engelska – återigen i syfte att bevisa att pengarna var mina. Eller åtminstone att jag en gång kunde påstå mig ha varit den stolta ägaren till en så enorm summa.

Jag försökte först med kontoutdrag. Men alla försök att kontakta HSBC visade sig vara förgäves. För att komma fram till alla deras kundtjänstnummer, som är öppna dygnet runt, var man tvungen att ange de två streckkoderna de hade försett mig med. Jag hade förstört dessa tillsammans med all annan HSBC-dokumentation för att fira min befrielse från deras lömska klor. Överilad, kanske man tänker. Men alla kontoutdrag fanns online, eftersom de hade slutat skicka ut skriftliga versioner år tidigare, och jag hade behållit det avslutande kontoutdraget de hade skickat i tron ​​att det var allt jag någonsin skulle behöva. Fel igen. När det gällde koderna hade jag tagit för givet att dessa inte längre skulle vara giltiga när jag väl hade avslutat mina konton. Så vitt jag vet hade jag rätt.

Så jag ringde numret som HSBC angav för att öppna ett konto. Jag skulle väl inte behöva någon säkerhetskod för det. Återigen pratade jag med en mycket trevlig kille med indisk accent som gjorde sitt bästa för att hjälpa till. Såvitt han kunde se skulle jag behöva skicka ett brev till HSBC och begära den information jag behövde, tillsammans med verifiering av min identitet.

Jag hade varit här förut – med ID-kort, alltså. Jag skulle behöva kontakta en notarie i området och få deras godkännandestämpel. Detta skulle kosta mig, och dessutom hade advokaten jag använt tidigare gått i pension. Det skulle också ta tid. Och jag skulle behöva veta exakt vilken form intyget skulle ha. Det vill säga vilken del av min identitet som skulle behöva verifieras. Naturligtvis blev min nya indiska vän avbruten innan jag kunde fastställa detta.

Så går det, åtminstone enligt Kurt Vonnegut.

Jag svarade Handelsbanken och påpekade de problem jag hade stött på. Min kontakt föreslog preliminärt att alternativet bouppteckning kunde vara tillräckligt. Om de inte var alltför kräsna med det. Dream on.

Jag hade aldrig haft några kopior av min mammas testamente och det tillhörande Probate. Men det fanns en chans att min mycket mer effektiva och användarvänliga syster i England kanske hade det. Så jag mailade henne. På nolltid hade hon klättrat upp på sitt loft, hämtat bumphen, skannat den och skickat den till mig. Jag i min tur skickade den vidare till Handelsbanken. De hänvisade den till någon högre myndighet och en vecka senare återkom de till mig och bad om bevis på bouppteckningens belopp.

???

Först trodde jag att min kontakt drev med mig. Längst ner i Probate fanns en totalsumma för dödsboet, medan testamentet beskrev min andel av den. Allt som krävdes var en fickräknare.

Men. De ville ha det jag fick svart på vitt. Eller blodrött, kanske. Så jag var tvungen att kontakta min syster igen och fråga om hon hade något som skulle passa. Eftersom detta förmodligen skulle innebära ytterligare en resa till vinden, var det tur att jag hade skickat henne en bukett blommor som tack för den första resan.

Hur som helst tvivlade hon på att det någonsin hade funnits ett sådant dokument. Jag förstod hennes poäng. Själva dödsboet var komplicerat, men inte testamentet, eftersom allt i praktiken skulle delas lika mellan oss två syskon. Summan som skulle delas framgick tydligt och netto i Probate. Det var inte raketforskning eller ens elementär algebra. Så jag skrev till den svenska banken och påpekade det. Det var, tyckte jag, ett ganska slagkraftigt brev och fick mig att må bra – eller åtminstone mindre uppgiven. Det var trots allt inte som om jag bad dem om ett enormt lån. Jag bad dem snarare att ta hand om, och tjäna pengar på, en ganska stor summa pengar.

Inget svar.

Så småningom lyckades min syster gräva fram en rad dokument från HRMC (den engelska skattemyndigheten till dig) och specificerade konton från revisorerna – på papper utan brevhuvud, men vad i helvete. Jag skickade vidare dessa och önskade dem lycka till med att dechiffrera dokumenten.

I det här laget kände jag mig både känslomässigt och ekonomiskt naken. Inte ens den fruktade svenska skattemyndigheten hade någonsin bett mig att avslöja så många av mina ekonomiska uppgifter. Och annars? I värsta fall skulle de säga åt mig att skicka tillbaka pengarna dit de kom ifrån, och lycka till med det. Jag tillbringade helgen på helspänn som om jag hade blivit tagen som gisslan. Fast egentligen var det mina hårda, oförtjänta pengar som hölls fångna. Som i “Släpp byxorna eller skjuta jag pengarna”, antar jag.

Lyckligtvis förde den nya veckan med sig en befrielse i form av ett mejl från banken som godkände källan till de överförda medlen. Jag höll nästan på att bryta ihop och gråta. Mejlet tackade mig till och med för mitt samarbete. Nåväl, det var åtminstone en uppgradering av HSBC. Men å andra sidan hade Handelsbanken fortfarande våra konton. Eller hur? I hope they’re not banking on it.