Ni som uppskattar dessa återkommande, stillsamma vandringar genom de grönskande betesmarkerna i de svenska fjällen (om väderförhållandena tillåter) minns säkert svenskarnas fascination för allt amerikanskt.
För att vara rättvis finns det mycket att beundra med USA, så att kalla det en besatthet är något orättvist. Kurt Cobain, till att börja med. Kurt Vonnegut, för att ta ett annat exempel. Jag är säker på att ni lätt kan fylla på listan, även om jag själv bara skulle behöva en hand för att räkna det totala antalet. Samtidigt måste detta vägas mot Donald Trump och en allmän orubblig övertygelse om att amerikaner vet bättre än någon annan om i stort sett allt man kan tänka sig.
Men vem är perfekt? Inte medlemmarna av mitt födelseland, i alla fall, som fortfarande stoltserar med att ha förlorat ett imperium som än i dag fortsätter att sabotera internationella relationer och framväxande ekonomier. Och inte heller medlemmarna av mitt adoptivland, vars främsta anspråk på berömmelse just nu är förmågan att imitera andra länders musik – från Abba (ett märke av fiskbullar i Sverige) till en hel rad svenska kompositörer, textförfattare och producenter som har bemästrat konsten att reducera popmusik till dess lägsta gemensamma nämnare.
Vilket för mig, med beklaglig brist på elegans, in på ämnet för dagens predikan, kära bröder (och systrar, om ni insisterar).
Det finns vissa amerikaner som har en motsvarande passion för allt svenskt.
Ett av de mest populära svenska TV-programmen under de senaste åren heter ”Allt för Sverige”.
Jag är inte säker på om uttrycket har någon särskild betydelse. När jag undersökte det halvt väntade jag mig att hitta det i den svenska nationalsången eller någon liknande nordisk krigsuppmaning. Någon sådan källa har jag inte kunnat hitta. Så jag antar att producenterna valde den mest klichéartade titel de kunde komma på. Som tur är kan vi skylla på norrmännen, eftersom de introducerade både formatet och namnet – där hette det förstås ”Alt for Norge”.
Så vad handlar programmet om?
Jo, det övergripande syftet är att introducera ett utvalt antal svenskamerikaner till deras rötter. För att sätta det i perspektiv kan det vara värt att påpeka att omkring en miljon människor lämnade Sverige för USA under 1800-talet, de flesta under seklets sista trettio år. Med tanke på att det under större delen av denna tid bodde knappt fem miljoner människor i landet var detta en mycket stor andel av befolkningen. Och eftersom de flesta svenska emigranterna har varit i USA väldigt länge är släktforskning ingen enkel sak. Så det är ju trevligt för dem att någon annan har tagit sig besväret.
Men för att få tillgång till sina släktträd måste de ovannämnda amerikanerna tävla om dem. De gör det genom att lära sig lite om svensk kultur och visa sina kunskaper i ett antal tävlingar. Den slutliga vinnaren får träffa de kvarlevande medlemmarna av den svenska grenen av sin familj. Man får väl anta att producenterna kontrollerar att det faktiskt finns överlevande släktingar för samtliga deltagare och att de inte alla har dukat under för pest, förföljelse eller misär – sådant som emigranterna själva försökte undkomma.
Vid det här laget har ordet ”kultur” utan tvekan fått några av er att sträcka er efter vapenskåpet. Så vi bör nog vara försiktiga med hur vi definierar det. Eller snarare hur programmet definierar det. Begreppet har en snävare och en bredare betydelse, och jag tror att de flesta förknippar ordet med den första. Nämligen, enligt Oxford English Dictionary:
”Konstarterna och andra uttryck för mänskliga intellektuella prestationer betraktade som en helhet.”
Även ni som inte har något vapenskåp hemma kanske inte lockas att slå på TV:n för ett så högtravande program. Och om ni gör det är ni inte den representant för massmarknaden som programmet riktar sig till.
Låt oss därför gå vidare till den andra definitionen (också från OED):
”De seder, konstarter, sociala institutioner och prestationer som kännetecknar en viss nation, ett folk eller annan social grupp.”
Detta ligger närmare – nationen i fråga är Sverige.
Men det låter fortfarande lite avskräckande. Därför ska vi senare se hur SVT (Sveriges Television, märkligt nog) försöker sockra pillret.
Till att börja med är det, med tanke på ämnets bredd och underhållningens oseriös natur, värt att titta på vilken version av Sverige och svenskhet de fokuserar på.
När jag har sett programmet har det alltid varit en väldig massa majsfält som sakta böljar i vinden, frodiga gröna ängar och skogar samt söta små rödmålade trähus. Som ni säkert förstår spelas programmet därför in under vår- och sommarmånaderna. Och jag antar att det delvis handlar om logistisk bekvämlighet. Men det ger knappast en representativ bild av ett land som under stora delar av året piskas av snö och regn. Därför skulle man kunna fråga sig om seriens främsta syfte egentligen är att locka människor att semestra i landet.
Även när programmet ger sig in i stadsmiljöer presenteras vi oftast för en charmig småstad eller by där åtminstone några byggnader på något sätt har överlevt de arkitektoniska utrensningarna under 1950- och 60-talens byggboom. När det gäller de större städerna begränsas vi i huvudsak till de mer välbärgade, pittoreska och historiskt betydelsefulla områdena. Vi får inte se särskilt mycket av den svenska motsvarigheten till banlieux, bebodda av marginaliserade svenskar och första generationens invandrare, även om man då och då slänger in någon som avviker från den blonda och blåögda stereotypen för den politiska korrekthetens skull.
För att vara rättvis är dessa idyller dock en del av en bild som inte bara utlänningar utan också många svenskar själva (och naturligtvis inte bara svenskar) gärna köper – åtminstone när de drömmer sig tillbaka. En nostalgi för ett förindustriellt förflutet, omsorgsfullt befriat från vedermödor och förödmjukelser – den Stasi-liknande övervakningen från den lokale prästen, den vardagliga brutaliteten från godsägaren, kosten som huvudsakligen bestod av rovor. Om det nu är just den sortens förflutna man längtar efter, vad säger det då om ens nutid? Men när allt kommer omkring är det precis det programmet handlar om – svenskamerikaner som omfamnar eller återerövrar en historia, och rikssvenskar som tycker att hela ansträngningen är mycket tillfredsställande.
När vi kommer till den faktiska pedagogiska delen består kursplanens innehåll ofta av fler av samma bakåtblickande stereotyper. Mat och dryck är favoriter. Men mycket av detta är att predika (eller undervisa) för de redan frälsta (eller redan utbildade). IKEA har trots allt gjort den svenska köttbullen världsberömd, även om den i grunden är densamma som vilken annan köttbulle som helst från vilket annat land som helst. Inlagd sill och kanelbullar har också internationaliserats, så det är svårt att längre se det specifikt svenska i dem, särskilt när de ofta konsumeras av just de amerikaner som har gjort så mycket för att marknadsföra dem globalt.
Jag tror till och med att Kalles Kaviar har gjort ett genombrott utomlands. Det handlar uttryckligen inte om störrom, utan om torskrom på tub. Folk här älskar den, även om jag alltid har föredragit varianten som är friterad och fortfarande säljs på vissa fish and chips-ställen i Storbritannien. I sammanhanget för den här bloggen är det mest intressanta hur ”kaviaren” marknadsförs. Tuben pryds fortfarande av den ursprungliga bilden av Kalle (Carl, son till grundaren av Abba – fiskbullarna snarare än supergruppen) och typsnittet som förmodligen redan var medvetet retro 1954 när produkten först lanserades.
Det är orättvist igen, förstås. Det är inte bara Sverige som tycker att nostalgi är säljande. Men det är förvånande hur mycket massproducerat skräp som marknadsförs här på samma sätt. Bageriet Pågen använder till exempel en skrivstil som för tankarna till butiksskyltarna från mellankrigstiden, som för att försäkra konsumenten om att deras bröd är lika äkta nu som det var då och lika gärna kunde ha bakats av din gammelmormor i hennes eget kök. Ironin med just det knepet är att brödet som såldes under de åren mycket väl kunde vara utblandat med allt från krita och gips till alun.
Jag har kommit bort från ämnet, jag vet. Jag vet också att det inte bara är svensk marknadsföring som använder dessa metoder. Min poäng (om det nu finns någon) är att de amerikanska gästerna säljs en version av Sverige som kanske är föråldrad och kanske aldrig har funnits, men som också är en version som många svenskar redan har köpt. Å andra sidan skulle man med fog kunna fråga vilket land som var först med den här typen av marknadsföring. Som man sår får man skörda – och förhoppningsvis biter det en i arslet. Eller snarare, ass.
Ändå får våra amerikaner, även om de redan har hört talas om vikingarna, lära sig mer om dem. (Den tillrättalagda svenska versionen snarare än den traditionella brittiska.) Och även om de läste om Pippi Långstrump som barn får de åtminstone se var hon kom ifrån.
Och allt är inte idealiserat. Det är trots allt svårt att lagstifta om hur den svenska allmänheten beter sig. En integrerad del av varje säsong är att grupper av amerikanerna släpps ut i miljön och får utföra en uppgift – ofta att handla en lista med varor de inte förstår och därför måste be allmänheten om hjälp med. Det är inte ovanligt att de tillfrågade, särskilt om de är äldre, undviker ögonkontakt och går vidare eller stirrar förskräckt på den utomjordiska varelsen med kluven svans och förvanskad svensk uttal innan de flyr till gatans trygghet.
I det här fallet lär sig deltagarna något genuint om Sverige och svenskar. Det slår mig fortfarande, efter mer än trettio år i landet, hur ohyfsade svenskar kan vara, särskilt ute på landsbygden. (Jag misstänker att beteendet i städerna har förbättrats genom inflödet av mer sociala invandrare.) Om du möter en främling på en landsväg har du tur om du får någon respons på en blick och ett ”Hej!”. Jag har varit med om att slå näven i luften av triumf när min existens på jorden har bekräftats med ett leende och en hälsning. Så jag vill gärna tro att åsynen av denna brist på vanligt hyfs gentemot oförstående, übersociala amerikaner fungerar som en etisk väckarklocka för svenska tittare.
Märkligt nog kan sådana möten också få motsatt effekt. Vissa svenskar upplever möjligheten att umgås med en utlänning på ett annat språk som befriande, som om kontakten med en främmande kultur och ett främmande språk gör det möjligt för dem att lägga den medfödda återhållsamheten åt sidan och anta en öppnare personlighet. Så när de amerikanska deltagarna träffar någon som kan samtala på engelska (och många här gör det mycket, mycket bra), är den personen ofta översvallande vänlig. Vilket säkert förvirrar våra transatlantiska kusiner ännu mer.
Så mycket inlärningen.
Men utbildningskurser är vanligtvis tvungna att följa upp deltagarnas framsteg. Och all form av lättsam underhållning blir bättre med ett tävlingsinslag. Därför innehåller varje avsnitt (utom det första) en utslagstävling där en av deltagarna skickas tillbaka till USA med inget annat än tröstpriset: en sammanfattning av sin släkthistoria i ett stort kuvert.
En av de största utmaningarna för programmets producenter måste vara att hitta på lekar som på något sätt har anknytning till svensk historia, geografi, samhälle och/eller kultur. Man skulle förstås kunna låta alla sätta sig i en examensal under en bister tentamensvakts vaksamma öga och göra ett flervalsprov. Det skulle kanske ge en rättvis bild av hur mycket som faktiskt fastnat. Men det vore knappast särskilt roligt att titta på.
Ett uppenbart alternativ är att hitta på tokiga varianter av frågesport, som: ”Placera dessa kungar (och någon enstaka drottning) i rätt kronologisk ordning.” (Jag undrar hur många svenskar som skulle klara det? Jag skulle själv ha svårt med de engelska.)
Visst. Men fortfarande inte särskilt underhållande.
Det behövs något mer. Och det där ”något mer” tar formen av de mest djävulskt uttänkta tävlingar. De verkar ha ett rakt släktskap med tivolin (kokosnötskastning och luftgevärsskytte), via Jorden runt på 80 tokigheter (It’s a Knockout), hela vägen till Survivor. (Ni vet den – män och kvinnor strandsatta på en öde ö som kämpar tills bara en återstår; i Sverige känd som ”Robinson”.)
Ibland är det riktigt roligt. Men oftast balanserar det på gränsen till det löjliga – och tippar sedan över.
Låt oss ta ett exempel. Våra tappra deltagare har besökt platsen för en svensk borg – en forntida höjdborg med ursprung i förhistorisk tid men som levde kvar in i medeltiden. Själva ordet levde förstås ännu längre och blev grunden för många skandinaviska ortnamn (Göteborg/Gothenburg). Nu ska deltagarna visa vad de lärt sig genom att gå i en cirkel i sju minuter. De får varken ha klockor eller smarttelefoner. Så de måste räkna till 420 ”Mississippi” och hoppas att de kommer nära rätt tid. Jag hittar inte på. Jag har ingen aning om var de grävde fram den idén. Förmodligen arbetar den ansvariga upphovspersonen numera med något mer meningsfullt på en lokal begravningsentreprenad.
Marginellt mer spännande, men lika irrelevanta, är de tävlingar som kräver mer aktivitet och variation, som att passa in konstiga former i en ram, sedan rusa över en hinderbana för att hämta en nyckel som hänger över en eldgrop, låsa upp en kista för att få tag i en boll och använda den för att slå ner en kokosnöt från en pinne. Eller något i den stilen.
Vid det här laget hoppas jag att ni har förstått upplägget. Allt är väldigt fånigt. Men märkligt nog är det också fängslande för deltagarna och spännande för tittarna. Mig själv inräknad, skam till sägandes. Men jag skäms faktiskt inte. Jag står fast vid min rätt att vara lika trivial som nästa person.
Och det är kanske just i tävlingarna som amerikanerna (på ett undermedvetet plan) lär sig mest om svenskhet. Om det inte slagit dig tidigare så är en av de tydligaste skillnaderna – trots gemensamma genetiska rötter – mellan amerikaner och svenskar deras inställning till själva tävlingsetos. Tävlingarna följer därför ett återkommande mönster. De börjar som lagtävlingar innan det förlorande laget går vidare till den individuella utslagningen. Och därmed tvingas den amerikanska individualismen hitta en plats för – och lära sig att uppskatta, på skandinaviskt vis – värdet av samarbete.
Inlärningskurvan får åtminstone en gång per säsong lite hjälp på traven genom en liten lektion. Anders Lundin, den gemytlige, anspråkslöse och lätt fåniga programledaren utan vilken svensk television förmodligen skulle gå under, introducerar deltagarna till Jantelagens mysterier tidigt under säsongen. Trots namnet är detta inte ett uteslutande svenskt fenomen. Det motsvarar ungefär det mer burdusa ”Tall Poppy Syndrome” i Australien och Nya Zeeland. Jantelagen säger i grunden att man inte ska försöka sticka ut eller stå över andra eller tro att man på något sätt är speciell. Den är till för att understryka individens underordning under gruppen.
På samma sätt kan begreppet ’lagom’ introduceras som en moralisk korrigering. ”Lagom” motsvarar, antar jag, Paulus uppmaning till måttfullhet i allt. För en utlänning kan det vara ett oerhört irriterande ord, särskilt, kan jag tänka mig, om man är amerikan. Jag har varit på biografer i USA och bett om ett mellanstort popcorn och läsk och fått två överfulla medelstora brandhinkar.
Ändå är det som livsprincip en sund och mycket svensk idé. Och en som den genomsnittlige amerikanen, med sina genomskinliga känslor och sin oemotståndliga lust att uttrycka dem i det oändliga, kan ha svårt att ta till sig.
En del amerikaner tycker faktiskt att kombinationen Jante–Lagom är en anpassning för långt. Och det är oerhört tillfredsställande för den svenske tittaren att se de kaxigaste skitstövlarna åka ut redan i början, samtidigt som de nördigaste och minst självhävdande överlever till slutomgångarna, där de förmodligen betraktas som de minst begåvade människorna i sitt hemland. Det är förstås den senare typen som bäst anpassar sig till de svenska normerna.
Eller lär sig att anpassa. För det är intressant att se hur deltagarnas attityder och till och med personligheter utvecklas under seriens gång (förutsatt att de stannar kvar tillräckligt länge, förstås). High fives blir mer återhållsamma, segerropen mer dämpade. Nästan som om amerikanerna lär sig lagomhet eller Jante-anda i farten.
Men som jag redan antytt är det en process i två riktningar. Amerikaner bär sina hjärtan utanpå skjortärmen mycket mer än svenskar gör. Faktum är att förebilden till Clint Eastwoods ”Mannen utan namn och knappt en replik heller” måste ha varit en svensk, helst någon född en bra bit norr om Stockholm.
Ganska ofta är förstås de känslor som amerikaner bär lika synligt som armbågslappar lika konstgjorda som vinyl. Det måste ha varit en amerikan som uppfann det kosmetiska service-leendet. Och även när känslorna är äkta tenderar tårarna att forsa fram i mängder som skulle få den mest generösa brandpost att rodna, och skratten dåna med en volym som skulle överrösta den största högtalaren. Dessutom skulle deltagarnas entusiasm få den mest hängivne svenske fotbollssupportern att krypa ihop av generad skam.
Ändå fungerar många deltagares öppenhet med att visa vad de känner som en hälsosam motvikt till den svenska tendensen att hålla allt inom sig tills man antingen gör sig av med sin irriterande make eller maka med ett flertal knivhugg eller tar livet av sig genom att vandra ut på tundran. Faktum är att inte ens den mest hårdhjärtade kan undgå att beröras av många deltagares reaktioner när de får höra den ofta hjärtskärande historien om sina förfäders svårigheter.
Deltagarna själva behöver förstås inte genomlida samma vedermödor. Tvärtom verkar en del av programmets syfte vara att få dem att stoppa i sig så mycket svensk mat som de över huvud taget orkar. Det finns dock en viss nivå av obehag att uthärda, tillsammans med alla de förödmjukelser och pinsamheter som följer av att delta i idiotiska aktiviteter och visa sina brister inför allmänheten. Men rätt ska vara rätt – deltagarna tar det i allmänhet med gott mod och t.o.m. med ett leende. Så frågan kvarstår: varför utsätter de sig för detta?
En del av svaret ligger nog i de femton minuter av berömmelse som tv erbjuder och som sociala medier lever på. Men det träffar egentligen inte kärnan. Såvitt jag vet visas programmet, till att börja med, inte på amerikansk tv. Så vad är poängen med att vara berömd i ett land där man inte bor? Lite som att vara Big in Japan. Dessutom är en så förenklad förklaring grovt orättvis mot de stackare som faktiskt ställer upp. Och jag har redan förolämpat dem mer än tillräckligt.
För det är inte bara svenskamerikaner som känner behov av att knyta an till sitt förflutna. På sätt och vis är nästan varje europé numera en migrant. Jag menar inte i någon ”Out of Africa”-bemärkelse av rotlöshet. Men i stort sett varje europeiskt land har upplevt omfattande emigration under de senaste tvåhundra åren. Och även inom de industrialiserade länderna förekom omfattande inhemsk migration – framför allt från landsbygd till stad.
Jag har svårt att föreställa mig att exempelvis lantarbetare i 1700-talets England skulle ha haft några problem med att spåra sina familjer bakåt och identifiera sina rötter. De hade förmodligen bott i samma område, kanske till och med i samma hus, i generationer. I Sverige bar man vid den tiden till och med märket av sitt ursprung genom hela livet i sitt efternamn – vare sig man tyckte om sin far eller inte. Allt detta förändrades med den industriella revolutionen och den därpå följande flytten av enorma befolkningsgrupper till städerna. Därav kanske den känsla av rotlöshet som så många människor, både migranter och emigranter, känner i dag – åtminstone att döma av hur många som försöker forska i sitt släktträd. Lägg därtill den genetiska forskningens förmåga att hjälpa och underlätta sökandet efter sina rötter, så har man både motiv och medel för att gräva fram sitt förflutna.
Om du känner för det, förstås.
Jag tillbringade större delen av mina tidigare år med att försöka skapa så stort avstånd som möjligt mellan mig själv och mina rötter, det vill säga mina föräldrar, även om de, i det stora hela, var bättre än de flesta.
Längs vägen har jag fascinerats av att få veta att släktnamnet härstammade från den oäkta sonen till en irländsk kung (tack vare en försäkringsagent med samma efternamn), från en munskänk åt en normandisk riddare (min farbrors teori) och genom någon labyrintisk väg från earlarna av Northumberland (enligt min syster).
Min personliga favorit kom från min mamma, som påstod att en skotsk förfader på hennes sida av familjen dog när han föll från en ställning och drunknade i ett kar med sprit – whisky, förmodligen.
Allt väldigt intressant, antar jag. Men aldrig tillräckligt intressant, åtminstone inte för mig, för att lägga tid och energi på att forska i släktträd när jag kunde göra något mycket roligare (som att ramla ner i ett kar med whisky).
Letters from Sweden 