Vi lever i intressanta tider. Och det är faktiskt intressant att det är ingen substans i påståendet att förbannelsen är ett gammalt kinesiskt ordspråk. I stället verkar den ha uppfunnits av, eller tillskrivits, antingen en brittisk eller en amerikansk politiker. Välj själv. Nåja, med tanke på de tider det handlar om skulle jag varje gång satsa på jänkaren.
Visserligen bidrog det kommunistiska Kina först, och kanske mest avgörande, genom att plötsligt ha den rena fräckheten att ta över förstaplatsen i världens kapitalistiska hackordning – och därmed få Amerika att få ett utbrott. Det såg ut som om deras Destiny inte var fullt så Manifest och att Gud hade övergett det land han tidigare favoriserat framför alla andra.
Under tiden tillsatte Vlad the Invader sin egen lilla krydda i den allt mer intressanta grytan genom att göra anspråk på ett självständigt land som hade gjort misstaget att hävda just detta självständighet. Därmed gjorde han också en obscen gest åt den amerikanska militära överlägsenheten.
Det var alltså uppenbarligen dags för en handlingskraftig amerikansk president som skulle klämma åt uppkomlingarna (Kina) och skapa fred i världen (Ukraina).
Hittills har han inte lyckats med någotdera.
Jag har inget emot tullar som sådana. De är ett effektivt sätt för en utvecklingsnation att skydda sin industriella tillväxt. Men det är något påtagligt fel med att ett högutvecklat land använder dem som ett sätt att bromsa sin egen nedgång. Särskilt när detta land under det senaste århundradet har använt alla till buds stående medel (inklusive vapenmakt) för att se till att de globala marknaderna förblir öppna för dess egen export.
Så allt T. Rump har lyckats åstadkomma här är en viss sympati för och solidaritet med en totalitär regim, samt en kör av bifall till Kinas vägran att böja sig för utpressning.
När det gäller Ukraina ser det ut som om Rumps chans på Nobels fredspris har gått på grund. Min gissning är att han har sett The Sopranos för många gånger (den enda egenskap han delar med min fru) och misstagit serien för ett TED Talk om diplomati. Resultatet är att han lyckats förolämpa båda de krigförande parterna och alienera sina återstående allierade.
Och var passar Sverige in i allt detta?
Jo, påhejat av den ryska invasionen av Ukraina beslutade vår högerregering att gå med i NATO den 7 mars förra året. Inte för att politiska flyglar har särskilt mycket med saken att göra. Det som numera går för att vara det största vänsterpartiet var också rätt så entusiastiskt över medlemskapet. Detta trots att det redan stod klart att Rump hade mer än femtio procents chans att bli omvald och redan hade börjat komma med ovänliga uttalanden riktade mot de övriga NATO-länderna.
Man vinner en del och förlorar en del, antar jag. Men framför allt får en politiker aldrig tappa ansiktet, även om det är täckt av ägg. Så någon snabb helomvändning blev det alltså inte.
Själv tyckte jag att beslutet att gå med i NATO var synd. Jag är tillräckligt gammal för att betrakta en tradition som något Bra. Och en neutralitetspolitik som hade varat i tvåhundra år borde väl rimligen kunna kallas en tradition, när butiker på dagens shoppinggator kan använda heritage marketing som bygger på en amöbas livslängd.
Ironiskt nog uppstod denna politik – mer strikt kallad alliansfrihet – som ett resultat av en rad krigsförluster mot Ryssland, som senast hade slukat Finland, som dittills framgångsrikt hade gjort anspråk på att tillhöra Sverige. (Ingen frågade förstås finländarna vad de tyckte om något av detta.)
I processen satte detta punkt för det som här kallas Stormaktstiden för mitt adopterade land. Som jag hoppas att du inser nådde den sin höjdpunkt på 1600-talet under det hundraåriga kriget och började sin nedgång på 1700-talet under den mystiskt dyrkade Karl XII, som, låt oss säga, tog sig vatten över huvudet en aning.
Politiken har haft sina kritiker genom åren, framför allt när Sverige tillät Nazityskland tillgång till sina järnmalmsgruvor under andra världskriget. Men som ett sätt att elegant dra sig ur spelet om global maktpolitik är alliansfrihet svår att överträffa. Den gjorde också, åtminstone på senare tid, det möjligt för Sverige att tala opartiskt om världens angelägenheter och högljutt protestera mot orättvisor begångna av de mäktigaste nationerna.
Så jag hörde inte till de mest entusiastiska anhängarna av att landet skulle gå med i en organisation med ett tvivelaktigt förflutet i båda dessa avseenden, och dessutom en organisation som verkar ha inbyggd föråldring.
Men vad fan. Nu är vi med och får vara med så länge det varar, så jag är tvungen att gilla läget och hålla käften. Jag antar att jag, liksom Groucho Marx, ändå skulle misstro vilken klubb som helst som ville ha mig som medlem.
Så varför håller jag då inte käften?
Jo, som en del av sitt upprustningsprogram har den svenska myndigheten MSB skickat ut en broschyr till varje hushåll i landet. Förkortningen står för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Förmodligen insåg myndigheten i fråga hur orwellskt detta lät på engelska och valde därför den officiella översättningen The Civil Contingencies Agency. Vilket väcker frågan om vad som skulle kunna utgöra en Uncivil Contingency. Mat- och/eller energibrist orsakad av trumpianska maffiametoder, kanske? Rysk invasion, kanske? Eller USA, för den delen (se ”Grönland”)? Cyberattack från Burkina Faso?
De hade uppenbarligen dessa eventualiteter i åtanke, även om inget av ovanstående länder nämns i broschyren. Men eftersom vi alla kan bli offer för någon eller alla av dem i dessa intressanta tider, och eftersom broschyren innehåller en hel del råd om hur vi bäst överlever, tänkte jag dela med mig av några av dem. Jag hoppas att du finner råden användbara.
Broschyren börjar med att beskriva några av farorna där ute och går sedan över till att peka på allmänhetens del av ansvaret för ”vår” reaktion. ”Vår” understryks genom försäkran att ”om Sverige angrips ger vi aldrig upp”. (Lägg märke till den undermedvetna glidningen mellan ”Sverige” och ”vi”. Jag har varit här tillräckligt länge för att betrakta mig som en del av helheten. Men man måste fråga sig om det var ”vi”, det vill säga mannen på gatan, som fick ”oss” in i den här soppan. Lyckligtvis upphör det ”vi” som omfattas av ”totalförsvaret” vid sjuttio års ålder, så jag är snart ute ur det ändå.)
Sedan går den över till hur vi ska garantera vår egen säkerhet – en fråga som ligger betydligt närmare mitt hjärta. Detta tar formen av en checklista.
Vattenförsörjningen kan bli ett problem. Om du har läst de här bloggarna systematiskt inser du att den redan är det för vår del. Här är lösningen: Lagra vatten.
Bocka av.
Det gör vi redan, eftersom vi aldrig vet när vår vattenförsörjning kommer att sluta fungera. Eller rättare sagt, när elektriciteten som driver vår vattenförsörjning kommer att brytas. (Se bloggen ”Att leva utanför kartan”, del 3.)
Som ett ytterligare steg rekommenderas vi att frysa in vatten i flaskor, eftersom de kan användas som kylklampar om elektriciteten till frysen försvinner. Vi förvarar redan våra riktiga kylklampar i frysen, eftersom vi inte har någon annanstans att lägga dem. Hur som helst är detta återigen ganska smarta råd. Och det är också uppmuntrande att veta att varje nödsituation, invasion eller annan, som stör energiförsörjningen kommer att vara över innan isen smälter.
När det gäller uppvärmning uppmanas vi att ha varma kläder till hands.
Bocka av.
Återigen en barnlek. Det här är ju Sverige. Vem har inte en uppsättning vinterkläder? Detsamma gäller, åtminstone på landsbygden, alternativa värme- och ljuskällor.
Självklart måste vi kunna hålla kontakten med myndigheterna. Därför bör vi ha en radio (”Fröken, vad är en radio?”) och batterier hemma, tillsammans med en mobilladdare som kan fungera från bilen. Jag gillar biten med mobilladdaren. Jag skulle aldrig ha tänkt på det. (Mental anteckning. Köp en mobiltelefon.)
Så bocka, bocka och blivande bock.
Vi måste också äta för att hålla humöret uppe. Därför behöver vi ha gott om hållbar mat hemma, ifall affärerna blir bombade – eller deras kortläsare går sönder.
Bocka, bocka och bock igen, säger jag.
Vi har tillräckligt med bönor, linser och konserverade tomater för att klara tredje världskriget. Med tanke på utrymmesbegränsningarna har vi varit tvungna att slänga ut några oväsentligheter som min samling av sällsynta böcker. Men allt för krigsinsatsen. (Av samma anledning har vi behållit alla kastruller och stekpannor som vi nästan aldrig använder. De kan komma till nytta vid byggandet av framtida krigsfartyg och så vidare.)
Nu kommer vi till det riktigt geggiga – avloppsfrågan. Nummer ett utgör tydligen inget problem, inte ens om toaletten inte längre klarar av att transportera bort avfallet. Nummer två är en tyngre fråga (ordvits). Rekommendationen är att klä toaletten med en plastsäck eller använda en hink. (Jag trodde att vi hade förbjudit plastpåsar.)
Vi ombeds notera att nummer ett och nummer två strikt ska hållas åtskilda, något jag aldrig har lyckats med under mitt alltför långa liv. Men nöden har ingen lag. Tydligen kommer vår kommun att informera oss om vad vi ska göra med den påsförpackade toalettavföringen. Förutsatt att vi har batterier till radion, antar jag.
Alltså: bock.
Ett rejält lager mediciner är också ett måste. (En månads reserv rekommenderas – återigen lyser den svenska optimismen igenom mörkret.) Jag antar att om den lokala apotekaren höjer på ögonbrynen och sedan slår larm får man skjuta honom och lägga benen på ryggen. Men inga problem. Min fru brukar ändå ha ett års förråd hemma.
Så check³.
Därefter följer en lista över användbara saker att ha hemma. Som tändstickor. Utmärkt. Folk fortsätter att ge oss enorma mängder av dem. Jag vet inte varför. Vi använder dem nästan aldrig.
Bock, med råge.
Nästa förslag är en av mina favoriter. Efter att ha påpekat att vi kan behöva evakueras rekommenderar myndigheterna att vi tar med oss en kompass och en karta. Vilket väcker frågan om vart de tänker evakuera oss. Och om vi själva måste hitta dit till fots?
Mer bekvämt är att vi, vid konventionella eller okonventionella angrepp, kommer att uppmanas att söka skydd i något av de många skyddsrum som finns runt om i landet. Vi uppmanas att ta med vår egen mat och toalettpapper. Om du har en ledarhund får den följa med in i skyddsrummet (för att leda dig till toaletten?), men då ska du också ta med en bajspåse och en liten bajsskyffel. (Se människor ovan, under ”Avlopp”.)
Jag antar att även detta får en bock, även om jag inte är säker på hur mycket toalettpapper och mat jag kan bära hela vägen till ett skyddsrum, eftersom det (se bloggen ”Säkerheten först”) inte finns några i vår omedelbara närhet. Kanske är det den verkliga anledningen till att jag behöver karta och kompass.
MSB (är det inte den ryska säkerhetstjänsten som heter så?) understryker att ett skyddsrum är absolut nödvändigt vid ett kärnvapenangrepp. Detta innan de påpekar att om man inte har något skyddsrum i närheten ska man ta skydd i ett dike.
Check. (Vi är omgivna av diken.)
Återigen, med en kortvarig konflikt i åtanke, påpekar de att ”efter några dagar har nedfallet minskat betydligt”. Jag kan bara anta att atomens halveringstid plötsligt har krympt till fickformat. Som om detta inte vore nog fortsätter de sedan med att varna oss för desinformation från fientliga aktörer och påpekar att en varning om kärnvapenangrepp kan vara ett falskt alarm. Vilket undergräver de föregående råden en smula. ”Var uppmärksam!” säger de. ”Fördel av tvivlet!” säger jag.
Men det mest bisarra av allt, och på sitt eget märkliga sätt oändligt rörande, är förslaget att man ska lämna tillräckligt med mat åt katten innan man flyr till närmaste kärnvapenbunker. Till vilket jag bara kan svara: Vi har ingen katt. Och varför skulle katten bry sig, om den ändå kommer att förintas efter vad som väl skulle vara (9 × 2 =) 18 halveringstider?
Men check and bless, ändå.
Hela katastrofkatalogen avslutas med ett avsnitt som heter ”Om du är orolig”. För att inte framkalla ångest hos de mer känsliga svenska själarna rekommenderas dessa KSS att begränsa flödet av negativa nyheter.
Som, får man förmoda, varningar om ett förestående kärnvapenangrepp. Och läsningen av den här intressanta broschyren, antar jag.
Tipp-topp.
