Jag kan inte säga att Brasilien någonsin låg särskilt högt på min lista över resmål. Papua Nya Guinea, om du frågar. Men den planerade resan till PNG drabbades av pandemin. Och det gjorde även min entusiasm.
Trots det är Brasilien tillräckligt stort för att ha tillräckligt mycket Natur kvar, trots människans och Bolsanaros intrång. Det har också Rio – coolt om du går igång på att hamna i korselden mellan paramilitär polis och sluminvånare; samba – om du går igång på att svänga höfterna till en omöjlig att upptäcka takt; och caparinha – om du går igång på utspädd alkohol. Eftersom jag inte tillhör någon av ovanstående kategorier finns alltid fåglarna – av vilka landet har strax under 2000 arter.
Ändå. Landet har aldrig känts exotiskt för mig. Jag menar, alla har ju hört talas om det. Så man kan inte komma hem och få tillfredsställelsen av att höra sina vänner fråga ‘Är det ett land?’ när man förklarar var man har varit.
Men nöden har ingen lag. När allt kommer omkring är det verkligen väldigt många fåglar – bara Colombia och Peru har fler. Och när Hustrun och Släktingarna frågar om du skulle vilja åka någonstans där det finns däggdjur att titta på bara för omväxlings skull eller om du föredrar att tillbringa de kommande tre veckorna med att få lappsjuka, fattas beslutet åt dig. Typ.
Så min syster bokade en skräddarsydd rundresa med Naturetrek, förmodligen det största brittiska företaget som specialiserar sig på naturvandringar. Som vanligt flög Hustrun och jag över till Heathrow och övernattade där före långflygningen. Eftersom vi hade lite tid att slå ihjäl på hotellet innan vi checkade in gick vi ut på upptäcktsfärd. Jag hade verkligen ingen aning om att det fanns en regionalpark precis intill flygplatsen. Den heter Harmondsworth Moor. Och för att ta sig dit från där vi bodde behövde man bara gå över vägen, förbi Sheraton och ‘Immigration Removal Centre’ och svänga höger.
Låt mig säga det igen. Ja, IRC ligger precis intill Sheraton. Där har vi känslighet. Så precis innan du repatrieras till din favoritkrigszon, eller en i ett land du aldrig hört talas om, kan du se exakt vad du kommer att gå miste om. Det lättade inte mycket på mitt samvete när en kvinna utanför centret bad mig om en cigarett. Hon ville ha stumpen som fortfarande satt i min mun.
Men parken var en trevlig överraskning. Jag antar att fåglarna vänjer sig vid konkurrensen från sina mekaniska motsvarigheter, för de fanns där i stora antal, och parakiterna fungerade som en aptitretare inför huvudrätten som väntade. De här fåglarna är också, om man tänker efter, illegala invandrare. Men betydligt svårare att repatriera. Bra jobbat, fåglar. Fortsätt så.
Flygningen gick tillräckligt smidigt. Men det brukar de göra. Mitt problem är gatloppet man måste springa för att komma ombord på det förbannade planet. Den här gången kom den största utmaningen i form av en bossig medlem av Latams markpersonal som insisterade på att dubbelkolla all dokumentation i en av köerna till bagageinlämningen, medan den andra kön sprang fritt genom obefintliga hinder. Det var en viss tröst att vi hade blivit försäkrade om att Latam i Brasilien hade prioriterade köer för kunder över sextio.
I andra änden, däremot, gick allt smidigt och mycket snabbt. Så vi kom ut med vårt bagage på rekordtid för att mötas av en ung dam som viftade med vårt namn i luften och inte talade någon engelska. Hon ledde oss till chauffören som skulle ta oss till vårt hotell. Han talade inte heller någon engelska. Detta visade sig vara en vanlig brist bland en i övrigt fullt acceptabel befolkning.
Vi hade inte velat flyga vidare direkt in i inlandet vid ankomsten till Sao Paulo. (Jag vet att det finns ett tilde där någonstans men jag kan inte få mitt tangentbord att sätta det där det ska sitta). Det var därför Hustrun och jag hade rest en dag tidigare än resten för att tillbringa en andra övernattning – denna gång i SP på ett hotell som av skäl som bäst är kända för sig självt kallades ‘Panamby’. Tydligen betyder ordet ‘en utmaning’ på malagassiska. Jag lämnar den tanken hos dig.
Hotellet hade valts med motivering att det inte låg långt från flygplatsen och faktiskt hade markområden. Detta visade sig vara en gräsplätt och några träd, vilket åtminstone var mer än man kunde säga om de andra hotellen i området. Det var lite slitet, men hade en receptionist som talade tillräckligt med engelska för att checka in oss och erbjöd room service, vilket räddade oss från den hemska gemensamma buffén. De enda verkliga nackdelarna var snickaren som borrade och hamrade precis utanför vårt rum medan vi försökte ta en siesta, och städerskorna som ville städa vårt rum i tron att vi var på väg att checka ut snarare än just hade checkat in.
Till slut stämplade både städerskor och snickare ut och vi fick lite sömn. Så vi var ganska pigga nästa morgon, särskilt jämfört med resten av familjen, som vi träffade på andra sidan säkerhetskontrollen efter deras transfer. Och efter vår långa kö till prioriterad bagageinlämning. Det visar sig att alla i Brasilien, utom Jair Bolsonaro, har prioritet.
Så vidare och uppåt – denna gång med en två timmar lång flygning till Cuiabá, huvudstaden i Mato Grosso, där Pantanal ligger. Där möttes vi av Jamil, som skulle vara vår guide under nästa vecka. Han var en hästsvansprydd ecuadorian som härstammade från Syrien och Urfolket. Det finns en roman där någonstans. Men Jamil berättade inget. Det var slutet på en lång turistsäsong.
Vi slog oss ner i minibussen för färden ut till Pantanal och vår första lodge. Det var en fungerande gård som hette Pouso Alegre, vilket jag antar betyder ‘Lycklig Lodge’. För att komma dit var vi tvungna att färdas i några timmar längs vägar som började som asfalterade. När vi passerade genom portarna till nationalparken och ut på Transpantaneira Highway blev den en grusväg.
Precis innan vi gick in i reservatet hade vi stannat i den sista stad vi skulle se på ett tag – Poconé, ett slags Vilda Västern-ställe minus saloonerna och eldstriderna men plus något som kallades en churrascaria, där vår guide hade bokat en måltid åt oss. Tyvärr hade han inte läst det finstilta. Det var ett matställe som specialiserade sig på grillat kött och sällskapet inkluderade tre avhållare. När vi förklarade detta för Jamil blev till och med köttätarna utan kött. Ändå var det en trevlig måltid. Brasilianska bönor är ganska goda.
Sedan var det full fart mot lodgen. Jag tjöt förtjust när jag fick syn på nanduer på ett fält. De är medlemmar av strutsfamiljen och mycket fotogeniska. Naldo, chauffören, stannade för att låta oss ta bilder. Under de följande dagarna skulle vi se dussintals av dem. Jag höll mina förtjusta tjut för mig själv i fortsättningen. För det mesta.
Lodgen var en hacienda/ fazenda omgiven av träd och stugor – charmig, rustik och avskild. Vilket innebar att efter att vi svängt av från ‘huvudvägen’ hade vi fortfarande en plågsamt långsam tjugo minuters färd innan vi rullade upp utanför receptionen. Ändå var det värt det. Ovanligt tama näsbjörnar och kapucinapor strosade och skuttade runt lodgebyggnaderna, liksom hokko (inte en kalkon), karakaror (inte ett Eurovision-bidrag) och ibisar (inte ett hotell).
När vi väl hade installerat oss (5 minuter) gav vi oss ut på en safari med öppen lastbil till gårdens vattenhål. Det var fortfarande torrperioden, så dessa var populära bland både fåglar och däggdjur. Agutier (tänk marsvin på steroider) och kapybaror (tänk steroidöverdos) fanns i överflöd. Kajmaner låg och solade på grusvägen. Vi fick till och med vår första syn av spetshjortar och tapirer vid hålen. Hyacintaror, de största av arterna, flög över oss, medan horneros grälade och sökte föda på marken.
Om du är intresserad, och även om du inte är det, tillhör horneros en familj som kallas ugnsfåglar. Det finns dussintals arter och de bygger bon som lergodsugnar. Horneros själva är så skickliga på det att de har privilegierats med ett namn som betyder ’bagare’. De är ett utmärkt exempel på en fågel som ser färglös ut på sidorna i en fågelguide och vacker ut i verkligheten.
Jamil, raringen, hade en optimistisk uppfattning om vår uthållighet. De i gruppen som inte hade brutit resan i Sao tilde-less Paulo började vissna när vi sömlöst gled över i en nattsafari och på vägen tillbaka till middagen fick se några söta och förvirrade nattaktiva kaniner. Så till den grad att Sister vid återkomsten gick raka vägen till sängs utan att äta.
Hon missade mycket anständig mat och en ozelot. Halvvägs genom middagen blev de ett dussintal gästerna inbjudna att avbryta sin måltid för att titta på en ozelot som åt sin egen måltid. Fusk, jag vet. Men katten var verkligen vild. Han hade bara fått smak för kosttillskott då och då. Som när nya gäster anlände, antar jag. Jag var överlycklig. Jag hade velat se en ozelot ännu mer än en jaguar, och även om dessa hade ’garanterats’ längre fram på vägen hade ingen nämnt att vi kanske skulle få syn på en här. ’Syn’ är förmodligen en överdrift. Det var mörkt, så vi talar om halvsiluetter och en kamerabild som var så mångdubbel att ozeloten liknade en tamkatt sedd utan glasögon. Men vad tusan.
Sister hade återhämtat sig helt nästa dag och tog ozelotmissen lugnare än jag skulle ha gjort. Den dagliga rundan hade etablerats redan första eftermiddagen – safari vid vattenhål på dagen och safari längs vägarna på natten. Så vi lade till i räkningen av vackra fåglar i solljuset och njöt av sumpvilt, pekarier och krabbätarrävar i skymningen. Den sista av dessa låter spännande. Men ärligt talat, om du inte såg den äta en krabba skulle du ta den för en skabbig byracka snarare än en räv. Trots det, håll ögonen på den här platsen. De är inte strikta pescetarianer. Inte jag heller för den delen.
Nästa dag skulle vi dra vidare och in i själva Pantanal. Men vi skulle ha tid för en promenad före frukost. Så jag steg upp tidigt och stod under ett palmträd för dagens första cigarett. Rakt framför mig såg jag en ung kapucinapa klättra ner från ett träd och gå mot mig, fräsande. Jag störde uppenbarligen hans revir, så jag flyttade mig artigt åt sidan. Han betraktade mig misstänksamt och rusade sedan upp i palmen. Därefter följde ett enormt skrikande ljud.
’Konstigt,’ tänkte jag.
Plötsligt flög två enorma fåglar ut ovanför mitt huvud. Hyacintaror! Som jag nämnde hade vi sett dessa flyga meter ovanför oss när allt man kunde urskilja var deras form. Jag väckte Wife och vi rusade iväg till det nya trädet där de hade slagit sig ner. Fantastiskt. En basso profundo i koboltblått som framhävdes av klargul eyeliner. Det var då min kamera bestämde sig för att lämna autofokusens och zoomens dödliga kretslopp.
Attans, sa jag till mig själv. Eller något liknande. Och inte bara till mig själv.
Ändå låter din oförvägna upptäcktsresande sig inte avskräckas från att uppnå sitt livsuppdrag. Och ja, läsare, jag valde att acceptera det. Så vi tog ännu en trevlig promenad runt lodgen, såg några nya och spännande fåglar, åt frukost och gav oss av på etapp 2, beroende på hur man räknar.
Detta var tillbaka på Transpantaneira på väg längre söderut mot Port Jofre och resans huvudmål för de flesta i gruppen. Det var att spana efter jaguarer. För min del innebar det att tillbringa ändlösa timmar i en båt som färdades längs floder och bäckar i hopp om att få syn på en katts morrhår.
Port Jofre visade sig vara föga mer än en avstampningsplats för färder ut till de flytande hotellen som kantade Cuiabáfloden. Det fanns ett par hotell för dem som föredrog att sova på torra land. På ett av dem togs vi till ett träd som innehöll ett häckande hyacintaropar. Äntligen några närbilder med mobiltelefon.
Sedan lastades vi på en båt och kördes ut till vårt eget ’Flotel’. Versioner av dessa låg utspridda längs flodstränderna. De såg alla ut som hyreshus som hade byggts på flottar, och alla såg ut att riskera att välta. Vår egen bar och restaurang var trevliga och luftiga, bartendern förstod ordet ’caparinha’ och maten var ganska bra, om man gillar fisk. Vi åt mycket fisk. Brasilianarna verkade förstå termen pescetarian som att den betyder en person som äter fisk och inget annat. Ändå var detta en närmare approximation av sanningen än på många andra platser vi hade varit på. Så vem brydde sig?
Vår hytt, å andra sidan, var pytteliten. Den innehöll en kingsize-säng som inte lämnade plats för något annat och ett fönster med luckor som det inte fanns tillräckligt med utrymme för att öppna. Men å andra sidan hade vi inte för avsikt att tillbringa mycket tid där inne. Så vi skulle säkert inte behöva mer. Ha!
Efter lunch gav vi oss ut med båten igen på jakt efter vad som helst men mest övervuxna katter. Det fanns gott om fågelliv, men lite som var nytt för mig. Jaguarerna var poängen med övningen. Och till min stora förvåning hittade vi en. Eller snarare fick vår pilot via radio nyheten om fyndet, så vi anslöt oss till flottiljen och såg en jaguar äta en kajman. Coolt för alla utom kajmanen. Vi hoade och knäppte bilder tillsammans med resten.
Men jaguarropet hade tagit oss en bra bit bort från Flotel. Så vi njöt av en lång färd tillbaka i hög fart i hällande regn. Jag hade haft framförhållningen att packa en vattentät jacka. Den ledde helt enkelt regnet vidare ner på mina icke-vattentäta byxor. Tillbaka på ranchen vred vi ur våra kläder så gott vi kunde och försökte hitta ställen att hänga dem på. Med tanke på bristen på utrymme var vi dock tvungna att göra detta i skift. Våra kläder hann torka precis innan vi åkte – tre dagar senare.
Och så fortsatte det, bortsett från regnet. Nästa dag, otroligt nog, hade vi ytterligare fyra jaguarobservationer, tillsammans med trettio båtar till. Det hörde väl till området antar jag, men det var inte särskilt roligt. Jag nämnde inte min brist på rolighet för de andra. Jag menar, det var deras fest, inte min. Men när vi kom tillbaka till båten nämnde de det för mig. De var inte heller nöjda. Förtjusta i katterna, förstås. För att inte tala om tapirer och jätteuttrar. Men inte i folkmassorna (eller de illegala vattenskoteråkarna). Så kunde jag snälla framföra det till Jamil. Lugna bäckar i framtiden och vi är glada att se vad vi ser. Det skulle bli bättre om det kom från mig.
Jag var inte säker på varför det skulle vara bättre om det kom från mig. Jag är knappast någon naturlig ledartyp. Å andra sidan finns det i Brasilien (företräde i köer osv.) en passande respekt för ålder, och jag såg helt klart mest skröplig ut i gruppen, trots att min svåger var sex eller sju år äldre än jag. Så jag tog på mig uppgiften. Och det gjorde Jamil också.
Det visade sig vara ett utmärkt beslut av gruppledningen. Nästa dag njöt vi av tapirer, jättesjöuttrar och lugna bakvatten i fred och ro. Vi fick för första gången syn på några jakamarrer vid en bäck. Det är små fåglar med långa näbbar och stjärtar och skimrande fjäderdräkt. Det är fullständigt omöjligt att inte förälska sig i dem. Särskilt när de bygger bo intill Flotel och sitter på förtöjningslinorna.
På väg tillbaka till den flytande båten fick vi uppleva höjdpunkten på den här delen av resan – även för mig. En jaguar dök plötsligt upp genom det höga gräset vid flodkanten och gick längs stranden medan vi följde efter. Till och med vår guide blev överraskad. Han hade aldrig tidigare fått se en jaguar i rörelse så länge och så tydligt. Ännu bättre – vi var ensamma. Vår båtförare gjorde dock sin plikt och rapporterade nyheten via radion. Vi gav oss av när de andra anlände.
Så allt var bra, mannen. I motsats till vad jag hade väntat mig avslutade vi vår tur i Pantanal med, tror jag, sex observationer av fyra olika jaguarer, varav åtminstone en var verkligen spektakulär. Men för mig var det märkligaste med katternas egen attityd. I våra båtar var vi relativt säkra, men ibland var vi bara ett par meter från dem. Och de här katterna kan simma. OK, då.
Ändå verkade de fullständigt oberörda. De såg aldrig uttråkade ut som lejonen vi hade sett på safari i Afrika. Jaguarerna fortsatte bara med sitt, som om vi inte fanns där. Om man skulle läsa in något i deras ansiktsuttryck vore det högdragenhet, som om det i deras ögon vore under deras värdighet att ägna någon större uppmärksamhet åt så obetydliga varelser som oss.
Orsaken var utan tvivel densamma som i de afrikanska parkerna. Alltför stor vana vid turister, tillsammans med liten rädsla för människor. Men jag är rädd för deras skull. Det räcker med en enda idiotisk populistisk president (se ovan) för att ta bort nationalparkens skyddade status, och då kommer jägarna att strömma in på allvar. Det blir som att skjuta fisk i en tunna – men det har storviltsjägaren aldrig haft något emot.
En dag, en ny resa, en ny lodge. Vi tog oss tillbaka upp längs Transpant och bröt resan tillbaka till Cuiabás flygplats vid en lodge som hette SouthWild. Det visade sig vara en fazenda igen, men av det öppnare, mer ranchliknande slaget. Den saknade Pouso Alegres charm, men vi skulle bara stanna en natt. Så vi hann bara med en båttur uppför floden, där vi såg en skygg agamiheger, och genomförde en resultatlös två timmar lång nattlig väntan på en ”garanterad” ozelot som tydligen inte heller hade läst det finstilta i sitt kontrakt.
Nästa dag satte vi oss åter i minibussen för den långa färden till Cuiabá, men plötsligt stannade vi efter bara några kilometer. Något fanns på vägen. ”Pantanal är fullt av överraskningar”, sade Jamil med uttråkad röst. Framför oss fanns en orm och en krabbätarräv som uppenbarligen inte hade läst sin instruktionsbok.
”En giftig jäkel”, förklarade Jamil. Och räven verkade mycket väl medveten om saken. Den dansade framåt, högg med tänderna och hoppade sedan bakåt när ormen gjorde ett utfall. Så höll det på i några minuter tills ormen blev trött. Då kastade sig räven in för att döda, knäckte ormens nacke strax nedanför huvudet och bar sedan bort den med en tydlig sprätt i steget.
Roligt nog höll vi alla på räven. Däggdjurssolidaritet? Jag menar, ormar måste också försörja sig. Och döda, antar jag.
På flygplatsen tog vi farväl av Jamil med det vanliga handslaget och checkade in. Igen.
På grund av en ombokning från det inhemska flygbolagets sida hade vi fått nöja oss med ett flyg bara halvvägs till vår Amazonlodge. Det gick till en stad som hette Sinop, varifrån vi skulle ha uppskattningsvis fem timmars bilresa till vårt nästa boende. Ungefär en halvtimme före avgång meddelades det att flyget skulle försenas – med minst tre timmar. Om vi hade tur skulle vi komma fram till lodgen vid midnatt.
Men vi hade redan tur, på sätt och vis. En av guiderna från lodgen, en munter kille med ett knöligt ansikte, presenterade sig för oss. Han hette Rafaél och var på väg tillbaka till Amazonas efter en paus med sin familj i São Paulo. Vi var inte ensamma! Jag firade genom att gå tillbaka genom säkerhetskontrollen för att röka utanför flygplatsen och köpte en öl när jag kom in igen. Jag hade inte sett det här märket tidigare. Det mesta vi hade druckit hittills hade varit femtio nyanser av Bud. Det här var annorlunda. Den hette Louvada och IPA:n smakade faktiskt som IPA.
Till slut gick vi ombord och steg av efter en timmes flygning. Rafael samlade ihop oss och ett par amerikaner, lastade in oss alla i en minibuss och stannade sedan, tack och lov, vid ett bageri. Mums. Kanske ost- och lökpaj. Brasilianarna verkade älska pajer. Han gav oss tapiokapannkakor. De var oätligt svårsmälta. Och bilresan var ändlös.
Till slut passerade vi en stad som såg ut som ett fickformat Las Vegas, med ett neonupplyst köpcentrum eller hotell med en enorm och utsmyckad portik framför. Det visade sig att samhället var Alta Floresta, där vårt ursprungligen planerade flyg skulle ha landat. Sedan svängde vi av vägen in på en grusväg. Rafaél försökte hålla modet uppe på oss genom att säga ”nu är vi här” när vi passerade genom en grind. En halvtimme senare stannade vi vid stranden av en flod. Ytterligare en halvtimme tillbringades i en motorbåt. Sedan lade vi till vid en flytande brygga med lampor som ledde upp till Cristalino Lodge.
Våra väskor bars iväg till våra rum och vi bars iväg för att fylla i några formulär. Klockan var efter elva och vi var hungriga. Men en hårdkokt skara servitörer tillsammans med vår guide hade stannat uppe särskilt för att välkomna oss. Alla servitörerna lät gay och lodgen såg ut som om någon hade tagit en exklusiv badort vid havet och släppt ner den mitt i djungeln. Men fiskcarbonaran var utsökt.
Medan vi åt presenterade sig vår guide för de kommande dagarna som Bruno. Han såg ut som om han precis hade gått ut gymnasiet och lät som om han hade tagit examen i cheerleading. Han förklarade att vi på grund av vår sena ankomst skulle få en senare start nästa morgon.
Bra.
När vi till slut kom till våra rum blev känslan av att sväva fritt i tid och rum ännu starkare. Stugan var stor, bekväm och ”oklanderligt presenterad”, med en gratis vattenflaska med logotyp och en ask chokladöverdragna paranötter från Brasilien som väntade på sängen.
Allt var rätt med världen. Vi befann oss i ett paradis i Amazonas djungel som serverade Louvada-öl.
Som överenskommet släntrade vi in till frukosten vid den ogudaktiga tiden 6.30, trots att vi hade väckts mycket tidigare av morgonbråket från ett par blågula aror som höll till runt lodgen. Vi serverades av någon med rakat huvud och ett örhänge. Han presenterade sig som Marcelo och var oerhört uppmärksam. Allt påminde mig om exklusiva amerikanska restauranger där man förväntas vara på förnamnsbasis med servitören och ha knutit ett evigt band innan desserten.
Han tog vår beställning på lagad mat. Det var enda gången det hände under vår vistelse. Vanligtvis gick vi upp så tidigt att vi bara försåg oss själva från en buffé. Av det drog vi slutsatsen att inte alla gäster var där för fåglarnas skull. Faktum är att vi kunde se en grupp som gjorde yoga i ett rum mitt emot medan vi åt frukost. Kanske får man pluspoäng för att göra pilates i djungeln. Vad vet jag.
Frukosten avslutades med att Marcelo tog vår lunchbeställning, ett förfarande som ledningen hade infört av förståeliga skäl, men som var lite svårt att hantera så tidigt på morgonen.
Sedan bar det av med den pigga och glada Bruno, först till ett 50 meter högt utsiktstorn och sedan på en tre timmar lång promenad, vilket var välkommet efter en dag på vägarna och i luften. Fåglarna var vackra men, som väntat, svårare att se i regnskogen. Därför var tornet så användbart, eftersom man därifrån kunde se aror, apor och kotingor ovanifrån.
Alla utom myrfåglarna, trista fåglar som håller till på skogsbotten och i undervegetationen. De har fått sitt namn, inte för att de äter myror, utan för att de följer armémyror när dessa härjar genom undervegetationen och skrämmer upp allt som kommer i deras väg. Det blir i sin tur mat åt myrfåglarna. De är, om jag ska vara ärlig, ganska söta och ofta förvånansvärt orädda. Men som sagt, de är ett helvete att se ordentligt.
Vid middagen började vi dra slutsatsen att maten var lite märklig. Vi hade gått från rustikt till nouvelle cuisine i ett enda häftigt språng. Vi skyllde gärna på yogagästerna.
Nästa dag följde ett liknande mönster, med en vandring på morgonen innan det blev för varmt. Förutom yoga finns det inte mycket annat att göra i djungeln. Bruno, bless, hade satt ihop ett program som åtminstone varierade miljön. Den här gången tog vi båten en bit uppför floden och vandrade sedan till ett område med lövfällande träd och klippiga hällar. Det hjälpte också med fågelskådningen eftersom landskapet var öppnare. Men det innebar också att det var varmare. Vi lade till sällsynta vitläppade pekarisvin, silkesapor samt trogoner och paradisjakamarer på listan.
Eftermiddagen ägnades åt att gömma sig. Det vill säga, vi satt i ett kamouflerat gömsle och hoppades att fåglarna skulle komma förbi. Bruno ställde ut skålar och urholkade stockar fyllda med vatten så att ”kunderna” kunde fräscha upp sig. Vi slog oss plikttroget ner för den långa väntan. Men nästan omedelbart dök en bandstjärtad manakin upp, en av fåglarna med en knasig parningsdans, för att bada och sedan skaka av sig vattnet, uppenbart både omtöcknad och vilt stirrande efter upplevelsen. Den följdes av en snöhuvad manakin och ett helt lass myrfåglar, däribland den bisarra barögda arten – fåglar som hade varit nästan omöjliga att hitta utan hjälp av de små ”läskfontänerna”.
Och så fortsatte det. Vår sista dag ägnades åt en promenad bland paranötsträden och en båttur sent på eftermiddagen, där Bruno delade lite frukt och sin korta livshistoria med oss. Sedan frågade han till och med om oss. Bless.
Detta satte punkt för rundturen för större delen av gruppen. Bara systerdottern och jag följde med vår guide på en nattvandring – fågelspindlar, ormar och den fantastiska vargspindeln. Och bara vi två överlevde för att ta oss an det andra utsiktstornet den sista morgonen. Återigen aror, apor. Till och med några tangaror – en försmak av vad hustrun och jag skulle få njuta av under resans sista etapp.
Efter frukosten ombads vi fylla i ett frågeformulär, vilket visade hur högstämda hotellpersonalen var. Bara min syster avvek från konsensus om att detta var en utmärkt lodge. Enligt henne var den varken tillräckligt rustik eller avlägsen. Själv tyckte jag att resan dit hade varit nog så mödosam. Gud vet hur länge vi skulle ha behövt färdas för att komma till något ännu mer isolerat. Och sedan återstod frågan, om man bortser från helikopter, hur vi egentligen skulle ha tagit oss dit.
Med det sagt var den inte särskilt rustik heller. Och därför saknade den charmen hos andra lodger vi hade bott på. Syrran gick ännu längre och hävdade att Cristalino var så exklusivt att de åtminstone kunde ha installerat luftkonditionering. Vilket på sätt och vis undergrävde kraften i hennes argument. Lodgen drevs med solpaneler.
Ändå hade ”rustik luftkonditionering” en viss klang.
Efter frågorna var det dags för tårfyllda avsked och glatt mottagande av dricks.
Vi blev avsläppta vid flygfältet i Alta Floresta efter att chauffören hade ägnat tio minuter åt att försöka öppna bildörren. Sedan bar det av med direktflyg tillbaka till São Paulo, där vi skulle övernatta innan vi gick skilda vägar: syrran, systerdottern och svågern till Rio, hustrun och jag till Atlantregnskogen.
I São Paulo (ooh! AI har hittat tilden) hade vi bokats in på Ramada. Vi hade fått veta att de körde en skyttelbuss på begäran och hade fått numret. Vid ankomsten ringde vi därför snällt upp och fick ett svar på portugisiska som visade sig betyda ”ej tillgängligt”. Efter ytterligare efterforskningar fick vi veta att hotellet hade bytt telefonnummer och lagt ner skyttelservicen. Så vi begav oss till taxikön, och alla sex, plus bagaget, lastades in i en medelstor sedan.
Som en påminnelse: Ramada är en internationell hotellkedja och detta Ramada betjänade en internationell flygplats. I receptionen talade de inte engelska, även om de kände igen ordet ”frukost”. Vid middagen talade hovmästaren engelska och sa åt oss att sätta oss var som helst eftersom middagen var en buffé. Men inte vilken buffé som helst. Trots att maten verkade stå på spritkök var precis allting iskallt. Och ganska svårsmält. Vi hade dessutom bott i större rum på de flesta av lodgerna. Om ni åker till São Paulo, bo inte på Ramada. Eller ännu hellre: bo inte i São Paulo.
Nästa morgon hämtades hustrun och jag upp tidigt av vår sista guide, Yago, som anlände på utsatt tid – vilket var något av en bedrift med tanke på trafiken i São Paulo. Sedan styrde vi ut ur staden. Vi skulle, förklarade han, äta lunch på Trilha dos Tucanos (Tukanleden, för er som inte kan portugisiska).
Men först, några fåglar. Tukanerna dröjde med att dyka upp. Men det fanns gott om kolibrier, parakiter och pråliga tangaror vid matningsplatserna, så vem brydde sig? Min syster skulle ha älskat det här. Stället var dessutom rustikt. Lodgen låg längst bort på en grusväg. Dessutom såg stugorna mycket enkla ut och var av någon anledning formade som stora tält. Vi avbröt fågelskådningen för en buffélunch, som var varm, enkel men utsökt – förmodligen den bästa vi åt under hela resan. Medan vi åt förundrades vi över antalet japanska turister som talade vad som lät som flytande portugisiska.
Yago berättade att Brasilien hade det största antalet naturaliserade japaner som bor utanför Japan – omkring två miljoner. Den första generationen hade kommit som jordbruksarbetare, främst på kaffeplantager. Ungefär hälften av dem kom från Okinawa, liksom Yagos hustru. De hade dessutom ett extra incitament: att komma undan det japanska styret, som var särskilt förtryckande för Okinawas befolkning i Stilla havet.
Fascinerande, tänkte jag. Jag började tycka om Yago. Han studerade biologi och hade kortklippt, blonderat hår. Han specialiserade sig på ljudlandskap. Det var, förklarade han, det spektrum av ljud som kännetecknar en viss livsmiljö. Det gjorde honom också till en ovanlig guide, eftersom han kunde identifiera fågelläten utan att se fåglarna som frambringade dem. Faktum är att han var bättre på att identifiera ljuden än på att ange fåglarnas engelska namn.
När skymningen föll tog vi den långa vägen till vår egen lodge, underhållna av den samling brasilianska låtar Yago hade laddat ner från Spotify. De var en trevlig överraskning. Jag hade trott att det skulle vara samba, hela samban och inget annat än samba. Men låtarna sträckte sig från tårdrypande, självömkande ballader till glada, ”släpp loss helt”-låtar i pompös rockstil – om än med en touch av samba. Min favorit var Ney Matogrosso, som hade banat väg för androgyn glamrock innan den slog igenom i Storbritannien och USA. Han kom dessutom ut ur garderoben under militärdiktaturen i ett ganska macho land. Nu är han nästan 85. Jag måste komma ihåg att skicka honom ett födelsedagskort.
Inte långt från vårt mål körde vi längs en motorvägssträcka som var utmärkt som särskilt olycksdrabbad. Mycket riktigt fick vi syn på en tankbil som fortfarande brann i motsatt körbana och kunde sedan konstatera att det stod en 20 kilometer lång kö av stillastående trafik bakom den.
Till slut rullade vi in framför Espinheiro Negro, som skulle vara vår lodge de följande tre nätterna, och hoppades att den var lika attraktiv som Trilha. Som min syster säkerligen skulle ha påpekat var den definitivt inte lika avlägsen, eftersom den låg bara några kilometer från motorvägen. Och maten var inte lika bra som vår lunch. Inte heller fåglarna. Ändå var den mer än tillräcklig, och stugorna var mindre spartanska än de på Trilha. De saknade luftkonditionering, men det spelade ingen roll eftersom det var så förbannat kallt. Mer relevant var att de inte heller hade någon uppvärmning. En antarktisk kallfront hade tydligen dragit in och fördärvade vår återstående tid i landet.
Paret som ägde stället var ett intressant par. Jo, som drev lodgen, var mörkhyad och hade mörkt ansikte, vita tänder och ett strålande leende. Vi kom aldrig på vad maken hette. Han var artigt formell och gick omkring och pysslade med saker. Mot slutet av vår vistelse berättade han att han hade kommit till Schweiz som politisk flykting från Tjeckoslovakien vid sju års ålder. Han verkade inte särskilt nöjd med var han hade hamnat. Däremot hade han ett utmärkt urval av cachaça (ha! jag hittade cediljen), vilket höll mig försedd med sängfösare efter att taxfreeförrådet tagit slut.
De följande dagarna ägnades åt fågelskådning i och omkring lodgen. Höjdpunkterna var förmodligen den brasilianska tangaran, möjligen den största tangara jag någonsin sett, och den krämtofsade hackspetten, som verkade redo att provspela för nästa Disneyfilm. Den enda utflykt vi gjorde gick till en egendom som lodge-ägarna nyligen hade köpt. De hade börjat rusta upp de ”bostäder” som fanns på marken, även om de fortfarande var ganska enkla. Men det var själva marken som var attraktionen. Regnskogen sträckte sig från trädgården ner i dalen och upp på andra sidan. Ärligt talat kunde jag tänka mig många sämre platser att tillbringa mina sista dagar på.
Det var ungefär vid den här tiden vi fick höra om räden mot favelorna i Rio. Omkring två och ett halvt tusen poliser hade gått till attack mot området i ett påstått försök att rensa ut ett beväpnat knarkgäng. Resultatet blev en massaker där mer än 130 människor dödades. Yago påpekade att polisen hade hittat 300 gevär där. Detta, hävdade han, var 300 färre än de som hittades vid en razzia mot en politiker som stödde Jair Bolsonaro. Och medan han ändå var inne på sitt hatobjekt nämnde han också att delstatens guvernör, som hade ansvaret för polisen där, var medlem i Bolsonaros parti.
Än mer relevant var att en brasiliansk utlandsboende kvinna på vårt plan från Heathrow hade rekommenderat favelorna som en intressant turistattraktion och jag hade förmedlat informationen till Sister. Jag sms:ade henne omedelbart. Som tur var hade de fullständigt ignorerat mitt råd. En livstid av erfarenhet och övning, antar jag.
Vårt returflyg till London skulle avgå sent på kvällen vår sista dag i Brasilien. Det lämnade morgonen åt några sista ornitologiska upplevelser. Yago tog oss till Legado dos Aguas eller Vattnens arv. Jag hade kollat upp det på nätet. Webbplatsen pratade om alla spännande aktiviteter som vem som helst utom fågelskådare kunde ägna sig åt. Efter den vanliga långa färden uppför en grusväg kom vi fram till reservatets grind. För tidigt, antog jag, eftersom den var stängd. Yago roade sig med att prata med personerna i bilen framför, som visade sig vara hans kollegor.
Till slut kom grindvakten ut till kollegornas bil och tio minuter senare till vår. Efter ytterligare tio minuter lyfte han bommen. Men vi var inte framme än. Vid frukosten, menar jag. Vi körde ytterligare en halvtimme, förbi dammar och reservoarer och genom regnskog. Det var en märklig anläggning. Yago förklarade att reservatet var privatägt, antar jag av elbolagen som hade byggt dammarna och vattenkraften. Den omgivande skogen var ett skyddat område. Som den förmodligen var när de byggde dammarna.
Resan gick långsamt, men vid det här laget var vi vana vid det. I vilket fall kunde man egentligen inte köra fortare än 10 km/h utan att riskera att skada fordonet. Plötsligt såg vi en skylt som angav en ‘sänkt hastighetsgräns’ på 10 km/h och varnade för fartguppet. Way to go.
Till slut kom vi fram till receptionen där det fanns matare. Förutom de vanliga tangarorna och parakiterna sa Yago att den stora attraktionen var saffranstukanen som brukade komma dit för att äta. Tyvärr hade personalen inte matat fåglarna. Inte oss heller för den delen, eftersom frukosten inte var klar. Till slut kom fåglarna och frukosten. Men ingen toucanet. Ändå såg vi gott om andra fåglar när vi gick omkring och sedan körde upp till en helikopterplatta (ser ni vad jag menar?) där det fanns en barstrupig klockfågel som skickade ut elektriska vindspel till förbipasserande UFO:n. Det här var väldigt coolt. Vanligtvis är det inga problem att höra dessa märkliga läten, men det är ett helvete att se själva fågeln. Den här var fräck.
Tillbaka till receptionen för lunch, som inte heller var klar. Så in i ett område med regnskog, försett med spångar för dagsturister, men ändå förtrollande. Där stötte vi åter på Yagos kollegor. De hade tagit med stolar och slagit sig ner för dagen för att studera beteendet hos en mycket sällsynt häckande myrfågel – nämligen Salvadoris myrfågel. Jag hade aldrig hört talas om den. Men det är knappast någon kritik. Vi väntade och spanade efter att fågeln skulle komma till boet. Som väntat var den färglös och för mina ögon omöjlig att skilja från de flesta andra i familjen. Men vi var där.
Sedan var vi inte där längre. Vi hade gått tillbaka för lunch – som fortfarande inte var klar.
Efter en sen lunch var det dags att åka. Vi var bara omkring 120 km från Sao Paulo och enligt Internet skulle resan ta ungefär 2 timmar. Yago gick för att betala och vi strosade runt på parkeringen och beklagade fortfarande den saknade toucanet. Sedan dök den upp precis framför oss – grön och gul med en skvätt saffran på rumpan, och på näbben och runt ögonen – allt detta fick den att se arg ut på oss. Jag gick för att fotografera den med min telefon. Den blängde på mig och flög iväg.
Sånt är livet. För det mesta.
Det tog fyra och en halv timme att komma till flygplatsen, trots Yagos köundvikande taktik. Hälften av den tiden gick åt till att ta sig genom själva staden, vilket inte gjorde mycket för att förbättra platsen i mina ögon. Vi sa ett hastigt farväl till Yago i avlämningszonen. Han hade varit fantastisk – varm, informativ och rolig.
Incheckning och säkerhetskontroll gick som en (dålig) dröm och sedan hittade vi någonstans att få en måltid, med rätta förväntande oss att Latams mat skulle vara oätlig. Jag surfade på Internet för att se om flygplatsen hade ett rökområde. AI upplyste om att restaurangen vi satt på hade en takterrass just för det ändamålet. Jag kunde inte se något tak eller någon terrass så jag frågade vår servitör.
Tyvärr hade de inte längre…. Det enda stället jag kunde röka på var på hotellet på våningen under. Vi gick in på hotellet och följde skyltarna. Wife sa att hon skulle vänta utanför så jag följde efter ett par genom dörrarna. Till slut hittade jag området – en härlig terrass under bar himmel. Jag drog ett djupt andetag och återvände för att upptäcka att jag hade gått in olovligen. Jag kallades till receptionen och tvingades punga ut. Motsvarande £4, räknade jag ut. Det skulle finnas tid för en till. Men nästa gång behövde jag inte betala. Jag hade fått ett kodförsett armband fastspänt runt handleden. Sedan försökte receptionisten övertala mig att hyra ett rum i ett par timmar. Eller så uppfattade jag det.
Vi gick ut med mig i full stil. Sedan sprang vi på Sis och sällskapet som berättade att jag faktiskt hade betalat $40 för privilegiet. Jag hade fått decimaltecknet fel – inte för första gången. (Se Bhutan-bloggen.) Rumsuthyrningen ingick förmodligen i kostnaden.
Vad kunde jag göra? Jag gick tillbaka och kedjerökte.
Flyget gick i tid. Och störtade inte. Det här är de enda saker som kan sägas till upplevelsens fördel. Maten var hemsk, de sålde ingen sprit och mitt favoritvideospel var ur funktion. Ändå kom vi fram till Heathrow och tog separata svarta taxibilar till hotellet där vi skulle övernatta igen.
Över drinkar före maten i loungen frågade en kille från Nottingham, som satt i närheten, om vi reste med Naturetrek. Jag tittade över mig själv och de andra efter komprometterande tecken. Ingenting. ‘Ni såg bara ut som fågelskådare,’ sa han, vilket egentligen inte förklarade någonting. Det måste finnas hundra företag som erbjuder fågelskådarresor. Så han måste ha varit synsk.
Ändå kanske jag åtminstone nu såg ut som en fågelskådare. Allt jag behöver nu är att lära mig hur man beter sig som en.
Tack till Sister och hennes kamera för de flesta av bilderna. Förutom toucanet.
För vilken, tack till Renato Martins på wikipedia
