Sveriges Kyrkor
Det finns mycket av mycket i Sverige. Öh. Barrträd och snö, framför allt, när man tänker efter. Det som däremot nästan helt saknas är offentliga toaletter.
Visst, de flesta kaféer, restauranger och pubar, liksom större mataffärer, har toaletter. Men särskilt offentliga är de knappast. Man förväntas vara kund. Och om du funderar på att smyga in under falska förespeglingar kräver många av dem att man knappar in en kod, som ibland bara står på kvittot. Och du kan behöva be någon butiksanställd att låsa upp åt dig.
Så vad gör man om man blir riktigt akut nödig? Jo, tillbaka till barrträden igen (och snön, om man är lagd åt det konstnärliga hållet). Är du ute på landet finns det vanligtvis gott om sådana att dyka bakom för en liten busktoalett. Annars får man förlita sig på Svenska kyrkan. Ja, varenda kyrka jag någonsin har undersökt har en. Och om själva kyrkan är stängd, vilket den vanligtvis är utanför öppettiderna, upptäcker man att det finns en toalett i en uthusbyggnad. Du behöver ingen kod eller någon assistent som öppnar åt dig. Dessutom är de, såvitt man kan se, öppna dygnet runt.
Det kan knappast vara en slump att det ryska ordet för Gud är ”Bog”.
Ibland undrar jag hur det här kom sig. Är det för att församlingarna här, liksom på andra håll, till stor del består av åldrande och potentiellt inkontinenta församlingsmedlemmar? Det är en trevlig tanke. Men jag misstänker att det går längre tillbaka än så. Min teori är att bekvämligheten (skämt åsido) uppstod på den tiden då predikningar mättes i timmar snarare än minuter. Man kan fortfarande se timglasen på vissa gamla predikstolar.
Min digitala assistent håller inte med och påpekar att många äldre kyrkor saknar denna facilitet. I så fall har man på senare år satt upp ett skjul på kyrkogården. Nåja. Men jag tyckte bättre om min teori.
Det stämmer i alla fall väl överens med en av de vinklar jag har på den här bloggen – att Svenska kyrkan, i likhet med de flesta andra kyrkor, har en hel del att stå till svars för, med tanke på det lidande den har utsatt allmänheten för genom åren – oavsett hur välvilligt den än må framställa sig i dag. Men kör hårt, AI. Fem timmar långa predikningar utan möjlighet till blåslättnad är trots allt ännu mer tortyrlika.
Svenska kyrkan, om du inte redan visste det, är luthersk. Det betyder att den är en reformerad kyrka och alltså definitivt inte, nej minsann, romersk-katolsk.
Som de flesta, om inte alla, protestantiska statskyrkor var den inte alltid sådan.
Kristendomen infördes i landet på 800-talet av missionärer och var katolsk – ganska självklart eftersom Luther ännu inte hade hittat dörren att spika upp sina teser på, främst därför att han inte var född ännu. Den fick större genomslag när en kung, som gick under det överdrivet komplicerade namnet Olof Skötkonung, lät döpa sig inte långt härifrån år 1008. Det var startskottet för resten av Sverige att följa efter. Annars…
Förresten vet inte ens AI vad ”Skötkonung” betyder, så man undrar varför han inte valde ett slagkraftigare smeknamn. Som ”Olof den skenhelige” eller något sådant.
Där har vi det alltså. Allt gick simmande för påven tills Gustav Vasa dök upp i början av 1500-talet. Han är en av huvudkandidaterna till utmärkelsen Fader av landet, eftersom han befriade Sverige från det danska herraväldets ok och Kristian II:s tyranni. För att understryka saken kallas Kristian i svenska historieböcker helt enkelt Kristian Tyrann. Samma böcker hävdar utan grund att han i sitt hemland är känd som Kristian den gode. Det är helt enkelt inte sant. När danskarna väl har lyckats uttala hans namn korrekt på sitt eget språk måste de rusa iväg och stärka sig med en femlagers smörrebröd och en pint Carlsberg. Såvitt jag kan förstå blir slutresultatet av nämnda uttal oroväckande likt ”cretin”. Inget mer behövs eller är möjligt.
Gustav lyckades inte åstadkomma allt detta utan kamp. Han låg länge högst upp på danskarnas ”Most Wanted”-listor och blev nästan tillfångatagen när han höll sig gömd någonstans i Mellansverige och levde på en diet av gammalt bröd, men lyckades fly till Norge på skidor. Av denna anledning tillskrivs han uppfinningen av knäckebröd och det årliga Vasaloppet.
Som om allt detta inte vore nog hann han också med den svenska reformationen. Det gjorde han på det beprövade sättet att döda eller landsförvisa alla som inte höll med. Han hade uppenbarligen också ett halvt öga på vad som hände i Storbritannien. Precis som med Henrik VIII innebar ett brott med Rom till en början inte ett brott med katolicismen. Det innebar bara att kungen stoppade pengarna i egen ficka i stället för att påven gjorde det. Det var alltså först ett eller två årtionden senare som kyrkan insåg att den behövde ett bättre skäl för att krossa människors kära trosföreställningar än att fylla kungens kassakista, och antog lutherdomen.
Jag var inte där på den tiden och kan inte säga hur vanligt folk på den svenska gatan kände inför allt detta. Eller det finska folket heller, eftersom Finland tillhörde Sverige, efter en rad korståg som övertalade dem att lämna sina hedniska vanor.
En av de mest omhuldade fördelarna med reformationen i allmänhet är dess bidrag till läskunnigheten. Som du kanske minns från skoltiden uppmuntrade den reformerade kyrkan till en personlig relation med Gud, vilket innebar att Bibeln liksom gudstjänsterna behövde hållas på ett språk som vanligt folk förstod. Ett skäl att verkligen glädjas, eftersom detta i slutänden fick den positiva följdeffekten att August Strindberg uppmuntrades. Eller kanske snarare en hand som klappar, när man tänker efter.
Det fanns dock en betydande nackdel med detta. I ett försök att rädda själarna hos alla okunniga nästan-hedningar och/eller återfallna katoliker i landet var församlingsprästen skyldig att fungera som officiell moralisk förmyndare för medlemmarna i sin hjord. Varje år gav sig den lokale pastorn ut på en rundtur till alla hushåll som stod under hans omsorg och utsatte dem för ”husförhör” i den lutherska katekesen – och utan tvivel även i vad annat som föll prästen in. Oförmåga att svara korrekt på frågorna kunde leda till böter. Följden blev att evenemanget i många församlingar betraktades med skräck och att pastorn, där det var befogat, betraktades som en oförbätterlig översittare.
När denna sed slutligen avskaffades i slutet av 1800-talet ägnade Svenska kyrkan sedan sina krafter åt att verka för alkoholförbud. Som du förstår verkar det aldrig ha stått särskilt högt på Svenska kyrkans marknadsföringsagenda att vinna folkets åsikter och kärlek.
Det var nästan kyrkans sista andetag. Under 1900-talet tog staten över allt mer av kyrkans rätt att behandla den kristna befolkningen som medfödda idioter, samtidigt som den sekulära regeringen införde ett fullskaligt alkoholförbud och, på gott och ont, vad vi kallar på engelska för ’The Nanny State’.
Trots den uppenbara nedgången i Svenska kyrkans makt och inflytande subventionerade jag faktiskt Svenska kyrkan när jag började arbeta här i början av 90-talet. Jag visste inte om det förrän jag fick ett brev från skattemyndigheten några månader efter att jag börjat mitt jobb, där de förklarade att de just hade upptäckt att jag inte var medlem i kyrkan – något de bad om ursäkt för – och återbetalade pengarna de hade dragit från min inkomst. (Jag borde ha ramat in brevet – en ursäkt från Skattemyndigheten är något av ett samlarobjekt.)
Det var faktiskt inte förrän år 2000 som kyrkan skiljdes från staten (eller ”frigjordes”, som kyrkan själv uttrycker det). Fram till dess var i stort sett varje svensk medborgare automatiskt medlem i Svenska kyrkan, såvida man inte uttryckligen deklarerade att man inte var det. Först då slapp man kyrkoskatten på 1 procent. Fram till 1950-talet, när religionsfrihet blev en officiell rättighet i Sverige, hjälpte inte ens det.
Så det är knappast någon överraskning att Svenska kyrkan nu, när alla dessa begränsningar och rättigheter har försvunnit, kämpar för sin överlevnad. Precis som på andra håll i Västeuropa verkar landsbygden vara mer trogen än städerna. Men, enligt mig, har man som landsbygdsbo mycket mer att vara tacksam för, hur och var man än vill rikta sin tacksamhet. Och åtminstone i vår by är även unga människor aktiva kyrkomedlemmar. Så det luktar orättvisa att det är på landsbygden som de flesta församlingar slås ihop. Vår lokala kyrkoherde är numera baserad 15 kilometer bort och ansvarar för mer än 20 lokala kyrkor och församlingar. Man får tycka synd om både prästen och församlingarna. Det betyder att vår vackra bykyrka bara är öppen för gudstjänster … ja, räkna själva.
(Förresten, slösa inte din medömkan på Svenska kyrkan som institution. Trots sina högljudda rop om fattigdom uppgår dess tillgångar till över 11 miljarder dollar i form av mark, fonder och medlemsavgifter.)
Med allt detta i åtanke kan man tycka att det är ganska ambitiöst att vår by har två separata kyrkor – den ena tillhör Svenska kyrkan, den andra något som kallas Equmenia. När vi kom till byn kallades den fortfarande Missionskyrkan – en av landets många frikyrkliga varianter. För ungefär 15 år sedan bestämde sig tre av dessa för att gå samman och döpa om sig, så att säga – därav det ekumeniska namnet. Hos oss går de ännu längre och delar ofta lokaler och gudstjänster med Svenska kyrkan.
Med så mycket samarbete kanske du undrar vad som egentligen skiljer de två kyrkorna åt. Tja, ritualerna, antar jag. Men eftersom de delar gudstjänster lokalt kan det knappast vara någon avgörande skillnad. De strukturella skillnaderna är väl mer grundläggande. Svenska kyrkan har färdats långt från den patriarkala moraliska skiljedomare den en gång var. Numera finns prästinnor, biskopinnor och på senare tid även en ärkebiskopinna, och kyrkan är numera stolt över sina liberala och toleranta ståndpunkter. Det hålls till och med regelbundna val av kyrkliga tjänstemän och styrelseledamöter – av kyrkans medlemmar, förstås.
Men där finns en historia. Trots att kyrka och stat numera är åtskilda ställer kandidater i kyrkoval ofta upp på mycket specifika partipolitiska plattformar. På så sätt fungerar valen inte bara som temperaturmätare på ett partis politiska ställning, utan också som ett sätt för ett parti att öka sitt inflytande. Och så kommer det sig att Sverigedemokraterna har ökat sitt inflytande betydligt i nationell och lokal politik under senare år. Nu försöker de göra samma sak i Svenska kyrkan. Om de lyckas kan man räkna med att kyrkans hållning blir radikalt mindre ”liberal och tolerant”. Lyckligtvis registrerade SD, trots en massiv kampanj i det senaste kyrkovalet, en röstförlust jämfört med föregående val.
Med Equmenia och de flesta andra ”frikyrkor” finns inga sådana val, eftersom deras struktur traditionellt har varit underifrån och mer lokalt förankrad. Men det gör inte Equmenia och de andra helt opolitiska. KD, eller Kristdemokraterna, har starka rötter i frikyrkorörelsen, framför allt Pingströrelsen, och gör anspråk på en kristen grund för sitt program. Men med tanke på att partiet för närvarande ingår i en regeringskoalition som bara kan styra med uttryckligt tillstånd från det långt högerut liggande SD kan man fråga sig hur många av dessa värderingar som har kastats överbord. Som du kanske gissar svämmar SD:s bägare knappast över av kärleksfull godhet.
Men bortsett från KD och SD, och hur mycket jag än ogillar tanken på Gud, finner jag mycket att beundra i allt detta. Med tanke på att det inte finns något som ens avlägset liknar en pub inom gångavstånd skapar och bevarar de två församlingarna en känsla av gemenskap som annars skulle saknas. Och precis som med mycket annat i Sverige (till exempel de lokala föreningarna) fungerar de som självhjälpsgrupper. Vilket är ett stort plus när man tänker på hur principerna bakom ”folkhemmet” och välfärdsstaten i stort sett har försvunnit från dagordningen hos nästan alla politiska partier – inklusive det parti som en gång kom på dem från början. Är du kyrkomedlem tenderar du att förlita dig på och anlita andra medlemmar. Så när vi fick ett nytt badrum installerat av en (väldigt) lokal entreprenör anlitade han i sin tur en plattsättare, elektriker och rörmokare från sin egen församling.
Vi hade inget emot det. Varför skulle vi? Han är ärlig som dagen är lång (åtminstone på sommaren) och en mycket trevlig man. Och vi vet var han bor.
Det är nästan tillräckligt för att få en att ångra att man inte är troende. Bara några dagar efter att vi hade flyttat in kom två församlingsäldste, en från vardera kyrkan, för att hälsa oss välkomna.
Och jag misstänker att många av mina klagomål på svensk brist på hövlighet skulle försvinna om vi (eller åtminstone jag) vore det minsta sociala, vare sig i sekulär eller icke-sekulär bemärkelse.
Men det är jag inte, så där har vi det. Jag får åtminstone en (annan) fördel av kyrkor i Sverige. De är inte bara ofta vackra kulturella och historiska landmärken, de är ännu oftare de enda landmärkena. Jag är inte säker på om det beror på att svenskarna byggde så mycket i förgängligt trä eller om det beror på det tidigare allsmäktiga Socialdemokratiska partiets önskan att avskaffa det förflutna i framtidens namn. Men så är det.
Stockholm är förstås inget problem. Det är en vacker stad full av historiska platser. Och de andra större städerna har vanligtvis tillräckligt mycket att erbjuda för att göra ett besök på en eller två dagar värt besväret. Men ger du dig ut i obygden (där vi bor) finns det inte mycket för sightseeingbesökaren att njuta av. Förutom kyrkorna. När de är öppna, alltså. Och när reformationens puritanska vandaler inte har lyckats förstöra eller vitkalka allt av skönhet och intresse till oigenkännlighet.
Men framför allt finns förstås de gratis toaletterna.
Så låt oss höra ett hurra för Svenska kyrkan. Om inte annat hjälper den till att minska infektioner och brusten urinblåsa.
Tack som vanligt till Wikipedia för att ha fyllt i luckorna i min hjärna.
Och till Wikimedia Commons och Jacob Binck för bilderna.
