Dagens höjdpunkt är en som kommer att räcka åt mig i några veckor. I eftermiddags när jag klev ut på vår främre veranda såg jag något röra sig under den bakre. Jag tittade igen och fick syn på en ung gärdsmyg som tittade på mig där den satt på spaljén under golvet. Det var det första tecknet jag fått hela sommaren på att de små rackarna hade överlevt förra vinterns härjningar. Den lade huvudet på sned, reste stjärten och flög iväg – bara för att omedelbart komma tillbaka och ta en titt till för att försäkra sig om att jag var ingen hägring. Jag vinkade och den flög iväg igen och lämnade mitt hjärta pickande.
Bless.
Men allt det där är förmodligen betydligt mer än du vill höra om mina desperata försök att finna personlig mening i tillvaron. För jag skulle svika min plikt som er utsände på plats om jag inte höll er uppdaterade om vårt politiska landskap.
För första gången sedan jag började skriva den här bloggen befinner jag mig i den privilegierade positionen att kunna rapportera om den svenska valprocessen, till alla våra ivriga läsares ökade livskvalitet. Jag hade gärna börjat med att berätta vad som pågår i våra ledares huvuden. Tyvärr finner jag vid närmare granskning att de aktuella huvudena antingen har tagit otillåten tjänstledighet eller krympt till så mikroskopiska proportioner att de trotsar nanotekniken.
Så det ser ut som om jag får nöja mig med att förklara några av egenheterna i det svenska valsystemet och den begränsade bredd av åsikter som dess förespråkare numera har att erbjuda.
Det första man bör lägga märke till är att svenskar har mycket ordningsamma hjärnor och skulle placera effektivitet ganska högt upp på önskelistan. Så här har vi en riksdag med fast mandatperiod och val vart fjärde år, på dagen. Mycket praktiskt för semesterplaneringen, även om det numera finns vallokaler för förtidsröstning från några veckor före valdagen. Vilket är (paus för fanfar) den andra söndagen i september. I regn eller solsken, ungefär. Det enda som skulle kunna påskynda saken är en allvarlig politisk kris. Detta, eftersom vi pratar om Sverige, händer inte särskilt ofta. Faktum är att det senaste tillfället var 1958. (Om pensioner. Fråga inte.) Hur som helst innebär inte ens ett ”extra” val att behovet av ett ordinarie val vid den tidpunkt då det ändå skulle ha hållits försvinner. Så man kan mer eller mindre redan anteckna datumen för svenska val under det kommande århundradet. Med reservation för kärnvapenkrig eller olycka, antar jag. Även om båda är trots allt betydligt mer sannolika än förra gången vi röstade.
När vi röstar röstar vi dessutom till tre församlingar:
- Riksdagen i Stockholm
- Regionfullmäktige
- Kommunfullmäktige
Lite kontraintuitivt är det den sista av dessa som borde vara viktigast. De flesta centralt insamlade skatterna är ”kommunalskatter” och betalas sedan tillbaka till kommunerna. Med det sagt finns det förmodligen inte särskilt många människor i en viss kommun som skulle kunna namnge det eller de partier som har makten, och ännu färre som kan namnet på kommunstyrelsens ordförande.
Samma sak gäller i ännu högre grad regionerna. Undersökningar visar att de flesta inte har en aning om vilka befogenheter de har och gärna skulle se dem avskaffade.
Så rätt eller fel är det riksdagsvalet som med bred marginal har högst profil och störst tv-mässig attraktionskraft.
Men det är lite missvisande att säga att man röstar på ett parti för att styra Sverige.
Valsystemet bygger på proportionell representation. Inte i sin renaste form – få länder har det. Faktum är att det enda som kommer för mig är Nederländerna. Här i Sverige finns en fyraprocentsspärr som ett parti måste klara för att få komma in i riksdagen. (Nej, inte Reichstag, din dumbom.) Men trots det brukar det finnas, och för närvarande finns, sju eller åtta partier som klarar det. Vilket innebär att Sverige mycket sällan styrs av ett enda parti. Senast det hände var faktiskt 1970. Oftast får vi koalitioner, antingen genom förutbestämd konstruktion eller genom ett ad hoc-mässigt ihopplock efter valet.
Så om du tror att du röstar på ett parti för att det ska genomföra sitt ideologiska manifest kan du tänka om. Det du i slutändan får är en ganska slemmig kompromiss som uppstår antingen genom en allians före valet eller genom en period av kohandel efteråt.
Som exempel på det första har vi vår nuvarande och förhoppningsvis avgående regering; som exempel på det andra har vi den mest sannolika kommande.
Om man ser saken från den ljusa sidan är detta ett lysande system för att bevara status quo. Vi har till och med haft en regering på senare tid som var så svag att den behövde förlita sig på oppositionen för att ens få igenom en budget. Om man å andra sidan inte är särskilt förtjust i status quo är man ganska körd.
Eller så skulle man tro.
För ett par förbehåll måste göras. Socialdemokratiska arbetarepartiet hade mellan 1932 och 1996 en period då de var så dominerande att de, huvudsakligen med eller ibland utan hjälp från mindre partier, kunde genomföra ett av Europas mest radikala samhällsbyggnadsprojekt. På gott och ont. Mycket av det var till det bättre; en hel del var fortfarande till det sämre.
För er som har mer korttidsminne behöver ni dock inte gå längre tillbaka än de senaste fyra åren. Vår nuvarande regering, även om den är en allians som går under namnet Tidöavtalet och består av fyra partier, har också varit ganska radikal. Nästan uteslutande till det sämre.
Jag ser några av er kämpa för att hålla er vakna, så det är förmodligen dags att presentera partierna och förklara vad och vilka de påstår sig företräda – både i teorin och i praktiken.
Partiet som gärna vill tro att det är det som bestämmer i den nuvarande koalitionen kallas Moderaterna – ett namn utformat för att falla i god jord hos non-boatrockers. De brukade kallas Högerpartiet, vilket ger en bättre bild av var de kommer ifrån, och nu leds av Ulf Kristersson. Det mest anmärkningsvärda med herr Kristersson är att han är anmärkningsvärt kort. Det näst mest anmärkningsvärda är att han när han gick i gymnasiet var en lovande gymnast. Jag skulle inte nämna detta om det inte vore för två relevanta punkter. Punkt ett: han låter dig aldrig glömma den gymnastiska delen. Punkt två: denna talang får en metaforisk betydelse med tanke på den riktning han har lett sitt förment liberalkonservativa parti i.
På de flesta andra håll skulle det också vara förvånande att han över huvud taget är statsminister. Moderaterna är inte Sveriges största parti. Det är, och har vanligtvis varit, Socialdemokraterna. Ännu märkligare är att Ulf och hans gäng inte ens är det största partiet i regeringen.
Det privilegiet är förbehållet Sverigedemokraterna, även om de formellt sett inte sitter i regeringen eftersom de inte har några ministrar. Partiet leds av Jimmie Åkesson, som enligt de flesta måttstockar är Sveriges smartaste partiledare. Sverigedemokraterna uppstod i slutet av åttiotalet ur ett parti som kallades Bevara Sverige Svenskt och en lös sammanslutning av nynazister. Till en början var de inget mer än ett marginellt parti som förblev troget sina rötter. När Åkesson tog över kastade han bort några av de mer uppenbart motbjudande delarna av partiprogrammet och paketerade om andra till något som på ytan var mer acceptabelt. Till slut kom de in i riksdagen, och till slut släppte pressen sina självpåtagna restriktioner när det gällde att tala med dem.
De förblir starkt nationalistiska och populistiska. Ibland bleknar hårfärgen och de SS-fältgrå rötterna börjar synas. Men de har visat sig anmärkningsvärt skickliga på att återställa glansen i frisyren. För att de andra koalitionspartierna skulle acceptera dem i alliansen var de tvungna att avstå från alla ministerposter. Men det råder föga tvivel om att de har haft stort inflytande över de senaste fyra åren.
De andra koalitionspartierna i fråga är Liberalerna och Kristdemokraterna.
Liberalerna kallade sig Folkpartiet under en period innan de återgick till sitt ursprungliga namn. Och under större delen av sin historia har namnet passat – både socialt och ekonomiskt. Så det krävdes förmodligen mer mental gymnastik än för något annat parti för att argumentera sig fram till en koalition som i praktiken leds av en grupp garderobsnazister. När avtalet och den efterföljande regeringen bildades leddes partiet av Johan Pehrson, som är nästan två meter lång, eller nästan en fot längre än statsministern. Nog sagt, han var tvungen att gå. Och var förmodligen ganska nöjd med det, med tanke på att partiet höll på att självförstöra.
Han ersattes av Simona Mohamsson, född i Tyskland av föräldrar med ursprung i Mellanöstern och muslimsk bakgrund. Med tanke på Sverigedemokraternas motvilja mot allt arabiskt och muslimskt överträffar hennes egen politiska gymnastik till och med hennes företrädares.
Det sista partiet i alliansen är Kristdemokraterna. Det leds av en relativt ung, blonde bombshell till kvinna som heter Ebba Busch. Hon har ett vinnande leende, stora bröst och de bästa onelinersen i riksdagen. Hennes oneliners saknar emellertid påfallande mycket av den kristna barmhärtigheten, och hennes inställning till sanningen är betydligt mer flexibel än vad som rekommenderas i Kommando 9.
Trots de missvisande namnen och de ideologiska historierna hos tre av partierna har denna regering drivit en politik som under de senaste fyra åren har uppfyllt SD:s partiprogram. Den har eftersträvat längre straff för brottslingar och sänkt straffmyndighetsåldern till 14 år, vilket innebär att barn som ännu inte ens gått ut grundskolan i framtiden kommer att avsluta sin utbildning i fängelse. De har också drivit en obeveklig linje mot invandrare, dragit in ”permanent” uppehållstillstånd för ett stort antal personer, inklusive minderåriga, minskat möjligheterna till asyl och skurit ned biståndet.
Om de blir omvalda förväntas deras politik bli ännu hårdare, med planer på att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år och ta ifrån personer med invandrarbakgrund deras medborgarskap. SD har på senare tid blivit mer öppet islamofobiskt och har uttryckt sin avsikt att kräva ministerposter, inklusive den högsta, om de återkommer till makten som koalitionens största parti.
Chanserna att alliansen återkommer till makten är ganska små, trots en viss återhämtning på senare tid i opinionsmätningarna.
Om alliansen misslyckas kommer dess plats med största sannolikhet att tas av en koalition av några eller alla av de nuvarande fyra oppositionspartierna.
Nämligen:
Socialdemokraterna – kända för både vänner och fiender som sossarna. Namnet säger var de kommer ifrån men inte vart de är på väg. Liksom många tidigare vänsterpartier i Europa har de följt med tiden. När Moderaterna har rört sig längre åt höger har sossarna fyllt det tomrum de lämnat efter sig. Det innebär att de vill begränsa invandringen och kasta ut långtidsboende, men inte riktigt lika många; de vill öka fängelsestraffen, men främst för gängmedlemmar; och de vill sänka straffmyndighetsåldern men drar (än så länge) gränsen vid 14 år. Ledaren är Magdalena Andersson, som är lika karismatisk som kall bovetegröt.
Way Out East ligger Vänsterpartiet, tidigare känt som Kommunisterna tills de bestämde sig för att det var ett fult ord. De är också mindre vänster än de brukade vara och har hamnat i trubbel för att ha hyst antisemiter bland sina medlemmar. I ett försök att öka sina röster har partiet övergett sin traditionella öppenhet för invandring. Nooshi Dadgostar, partiledaren, har iranska föräldrar. Skämmes på er, dubbelt upp.
Miljöpartiet, eller De Gröna, står åtminstone för det som etiketten säger. Det återstår att se hur mycket av detta som följer med in i praktiken om de kommer in i nästa regering. Förra gången de var där gjorde de inte det. Som man kan förvänta sig är de snälla intill självrättfärdighetens gräns och har därför inte ledare utan två roterande språkrör.
Centerpartiet är, tack och lov, inte lika snällt. De brukade vara Bondeförbundet och representerade intressena hos dem som bodde på landsbygden – det vill säga bönderna. Under de senaste årtiondena har de insett att väldigt få människor bor på landsbygden, bortsett från dem som flyttat ut från städerna. Så deras perspektiv har blivit betydligt mer urbant. De är allt som Liberalerna borde vara men inte är – liberala både ekonomiskt och socialt, inklusive i sin invandringspolitik. Man behöver inte hålla med om allt de står för, men man måste beundra deras konsekvens. De är ett förnuftigt parti som leds av en rakryggad ledare, Elisabeth Thand Ringqvist, om man nu gillar den sortens saker. Och om man kan komma ihåg hennes namn.
Jag hoppas att ni är stolta över mig. Jag har varit påfallande återhållsam i min debut som politisk korrespondent. Men låt det inte råda något tvivel. Jag avskyr och föraktar den nuvarande regeringen och reserverar mitt största förakt för de tre partier som har ministerposter. Jag ser med betydande beklagande på utsikten att en framtida regering med största sannolikhet kommer att bestå av liberala och vänsterorienterade partier som har dragit sig åt höger.
Så där har ni det. Min sammanbitna balansgång till kommentar.
Jag har redan röstat, trots att det är några dagar kvar till valet. Jag har också visat återhållsamhet där, eftersom jag bara har röstat en gång. Min fru kan behöva rösta två gånger. Inte för att hon är vit och otvivelaktigt etniskt svensk. Utan för att det har blivit ett administrativt haveri, där vissa förtidsröster har registrerats två gånger och andra inte alls. Att rösta en andra gång på själva valdagen kommer att säkerställa att hennes preferenser till slut tar sig igenom systemet. Ingen tvekan om att Donald Trump kommer att ropa valfusk om Sverigedemokraterna förlorar.
För några veckor sedan såg detta ut att vara en självklarhet – oppositionen låg långt före. Nya opinionsmätningar har visat att gapet krympt till en springa.
Så jag återkommer till den här bloggen samma tid nästa vecka med en uppdatering. Om jag lyckas motstå impulsen att kasta mig framför ett tåg.
Del 2
Nu är det samma tid nästa vecka och valet har varit och gått. Typ. Det finns fortfarande ett ganska stort antal poströster att räkna när PostNord väl behagar leverera dem till rätt adress.
Och resultatet från den svenska juryn är:
Tja, faktiskt några överraskningar. Vissa trevliga, andra mindre så.
De nynazistiska Sverigedemokraterna har förlorat röster och mandat och är inte längre det största högerpartiet.
Därför att …
Von Papens, förlåt Kristerssons, Moderater har ökat sina.
Kristdemokraternas röstandel ökade också något. Ännu mer anmärkningsvärt är att Liberalerna inte bara klarade spärren för att komma in i riksdagen utan faktiskt ökade sin andel av rösterna.
På andra sidan den inte fullt så stora skiljelinjen gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta resultat någonsin men lyckades ändå hamna på den vinnande sidan, om man nu kan kalla det så.
Därför att …
Tja, huvudsakligen för att Sverigedemokraterna förlorade så många röster. Men också för att Centerpartiet och Miljöpartiet båda ökade en aning. Liksom Vänsterpartiet, vars andel ökade mer än något annat partis.
Så vilken sensmoral kan vi dra av detta uttryck för Folkviljan?
Tja, den viktigaste är att man kan förlora stort och ändå vara en vinnare, vilket är en tröst för alla oss som misshandlas av livets, ödets och dyspepsins vindar. För två månader sedan låg sossarna 5 procentenheter högre i opinionsmätningarna än de gjorde på valdagen.
Enligt min mening beror detta på två faktorer. För det första självbelåtenhet. Magdalena Andersson verkade tro att hon faktiskt inte behövde bedriva valkampanj kring ett politiskt program för att vinna. Faktum är att det egentligen inte fanns särskilt mycket av något politiskt program att kampanja kring, om sanningen ska fram. För det andra var det lilla program som faktiskt fanns så högerinriktat att jag antar att Vänstern lyckades dra till sig en hel del desillusionerade socialdemokratiska väljare.
De lyckligaste människorna i rummet när resultatet kom var utan tvekan Von Kristersson, Simona Mohamsson (Liberalerna) och Nooshi Dadgostar (Vänsterpartiet). Kristerssons glädje dämpades utan tvivel av det faktum att hans regering nu var i minoritet. Mohamsson var utan tvekan genuint glad över att hennes parti hade överlevt, men verkade leva i villfarelsen att detta hade något att göra med hennes egen insats. Det kunde uppenbarligen tillskrivas taktisk röstning. Om Liberalerna inte hade klarat spärren för att komma in skulle deras röster ha fördelats mellan alla andra partier i proportion till deras respektive andel av rösterna.
Och under tiden kommer Nooshi Dadgostar säkerligen att vara medveten om att det inte finns någon som helst möjlighet att Vänsterpartiet kommer att bidra med ministrar till nästa regering.
Därför att …
Tja, huvudsakligen för att Socialdemokraterna blankt har vägrat att ens överväga tanken. Nåja, de skulle väl säga det, eller hur? Än viktigare är att Centerpartiet upprepade gånger har vägrat att sitta i en koalition som innehåller vänsterministrar. Och de brukar vara mer betrodda när det gäller att mena vad de säger. Sedan finns det historiska prejudikat. Vänsterpartiet, under sitt nuvarande namn eller sitt tidigare namn Kommunistpartiet, har aldrig suttit i regering, vare sig ensamt eller i koalition, i Sverige.
Så vad kommer att hända?
Ärligt talat har jag svårt att bry mig särskilt mycket. Men det kanske du gör, så här kommer några föreslagna alternativ.
Vänstern äter skit och accepterar sin vanliga stödroll utanför en regering bestående av sossarna, Centerpartiet och Miljöpartiet.
Eller …
De gör det inte och de tre andra partierna (S, C och MP) hankar sig fram som en minoritetsregering, vilket i praktiken skulle fjättra varje form av politisk handling under de kommande fyra åren. Vilket med tanke på den politiska handling vi fick uppleva under de föregående fyra åren kanske inte vore en så dum idé.
Eller …
Det otänkbara. Eller kanske menar jag det outsägliga. Moderaterna och Socialdemokraterna äter skit och går samman över den politiska blockgränsen. Detta är inte lika befängt som det först verkar. Den politik som skiljer dem åt kan, som jag antydde ovan, kanske reduceras till det enda år som skiljer den ålder på barn som de två partierna skulle vilja sätta i fängelse. Dessutom har både Andersson och Kristersson redan visat sig beredda att kasta både sina egna principer och de partiers de leder överbord för opportunism och personlig ambition. Så varför inte igen?
Detta var i alla fall min förutsägelse ett år före valet, så jag kan vara partisk. Men vem vet? En sådan stor koalition har inträffat en gång tidigare – under andra världskriget. Så nu är det upp till dig, Donald.
TTFN. Jag går ut och letar efter gärdsmygen igen.
